Att vara skapt för en idrott – eller inte

Alldeles nyligen var det en polett som trillade ner för mig. Det här var en av de där poletterna av självinsikt som egentligen trillat ned ganska många gånger tidigare, men när jag valt att titta åt ett annat håll. Fenomenet kan kallas förnekelse. Det var tre saker som gjorde att jag inte kunde blunda för det den här gången:

  1. En bild på Charlotte Kalla i DN
  2. Jag läste boken “Öppet vatten”, skriven av Mikael Rosén
  3. Jag mönstrade i förra veckan

Uppenbarelsen jag fick är den att jag hållit på med fel sporter i hela mitt liv. Hårt sagt. Eller i alla fall borde ha vetat om mina styrkor så att de inte blev mina svagheter. Låt mig utveckla.

Att veta att man är stark

Morfar och jag. Hittills den starkaste person jag vet. Men det var inget mer med det.

För mig kom det i tonåren. Kommer ihåg när jag fick börja träna med A-gruppen och jag var nere i gymmet för första gången. En av de äldre killarna tog hand om mig och hänvisade mig till en maskin. Det var en så kallad butterfly. Inte så svårt tyckte jag, så jag gjorde några stycken repetitioner och frågade naivt om jag gjorde rätt. Det jag inte fattat var att de hade lagt på så mycket vikt man kunde och att jag i och med den omedvetna demonstrationen hade satt de andra på plats.

Sen fick jag en bekräftelse på det under mönstringen i förra veckan. Styrkeprovet ut på att lyfta en stång med dynamiskt motstånd så snabbt som möjligt, precis samma som på mönstringen för 22 år sedan. Den här gången drog jag mer än 1100 N. Faktiskt bättre än förr. För att få högsta betyg behövde jag dra ca 900 N och den person som drog mest av alla under mönstringarna 2008 (25 000 pers) kom upp i drygt 1200 N. Så det kändes ju bra, men jag vet inte varför jag var bättre nu. Marklyft har förvisso positiv korrelation med resultatet i detta test, men de tre gånger jag tränade det under 2017 bör inte vara förklaringen. Jag tror mer på tur.

Visst har jag väl tränat styrka, men inte på riktigt. Aldrig med någon slags kontinuitet. Kanske för att jag aldrig behövde. Kanske för att jag aldrig tyckt att det är så roligt.

En annan insikt slår mig när jag läser boken “Öppet vatten”, i vilken Mikael Rosén förtjänstfullt går igenom teknik och träning. Jag inser att jag hållit på mycket av det andra, men knappt något av det förstnämnda. Det blir så uppenbart att vi simmade på och så blev det som det blev. Rosén pratar om att hitta fäste i vattnet och att rotera höfter så att man får utväxling på sin styrka. Det var något jag aldrig höll på med. Jag eldade för kråkorna bäst jag kunde. Bäst tyckte jag om när jag fick simma med stora handpaddlar och gärna fastknuten i ett gummiband. I de lägre hastigheterna spelade inte hydrodynamiken så stor roll inser jag nu, utan då var det mer upp till råstyrkan. Och där fanns det att ta av.

Styrkan har nog aldrig varit begränsande på så sätt att den varit en bristvara för mig. Snarare har det kanske funnits för mycket av den, så att annat blivit lidande. Till exempel tekniken.

Kalla är längdskidor?

Jag ska inte dra många paralleller mellan Charlotte Kalla och mig själv. Det skulle kännas förmätet. Många är bekanta med hennes karriär och de toppar och dalar som kantat den. Något som är obekant för många är hennes testresultat över maximalt syreupptag. Det är nämligen hemligt. Men sägs ska vara det högsta som uppmätts på en kvinna i Sverige. Den motorn har hon haft hela tiden i och med att den till stora delar är medfödd. Kalla skulle säkert blivit bra i många sporter som kräver högt syreupptag. Längdskidor är dock den sport som har högst mätvärden av alla, vilket säger att hon nog satsat rätt. I längdskidor är syreupptaget en dealbreaker – helt klart.

Tekniskt har Kalla blivit mycket bättre de senaste åren. För några år sedan gjorde det mest ont i själen att se när hon inte fick fäste och inte fick utväxling på sin fina motor. Det är här jag kan hitta parallellen. Hon eldade också för kråkorna tidigare. Hennes motor är dock av så sällan skådat fin kvalitet att hon kommer långt även med sämre verkningsgrad. Och kanske det är så att det räcker, så länge inte yppersta världseliten är konkurrensen? Hon är dock inte ensam om det i världseliten, så det går att komma dit ändå. Men antagligen inte utan ett högt syreupptag inom längdskidor.

Det är där bilden på Kalla kommer in. Man ser henne träna i en stakmaskin och man kan bara gissa utifrån tekniken, att det är på slutet av intervallerna. Hon fäller överkroppen, skjuter upp axlarna och låter rotatorcuffen ta belastningen. Hon plockar ut de sista krafterna som finns, med en teknik som energimässigt inte är så effektiv. Man är egentligen svag på det sättet. Men Kalla är gissningsvis ändå mer än väl godkänt stark.

En av alla de saker som skiljer Kalla från mig själv är att hennes medfödda talang (syreupptaget) är den egenskap som primärt premieras inom sin idrott. Det gör att hon kommer längre i sin sport än jag gjorde utan att ta itu med det andra, som man inte har med sig från födseln. Det brukar kallas talang.

Vem vill ha talang när alternativet är att få jobba jättehårt och jättelänge för samma sak?

Biffen och Bananen

Jag har en kompis, M, som är duktig på allt som håller på länge. Hans splittider över en Ironman är jämnare än ett strykjärn. Det spelar inte så stor roll att jag är snabbare över kortare distanser och en del träningspass. När man sätter ihop det hela slår han och hans jämnhet mig. Man skulle kunna gissa, utifrån detta och utifrån hur hans kroppskonstruktion är – att han har talang.

Jag skulle bli ganska förvånad om han kom till mig en dag och sa: “Johan, jag ska börja med brottning nu. Jag skiter i att jag inte har en enda explosiv muskelfiber i kroppen”

Det verkar ganska puckat och osannolikt att M skulle göra det, men det är väl egentligen den övningen jag hållit på med de senaste 20 åren. Såhär i efterhand kan jag aldrig komma ihåg att det ens var fråga om att det skulle handla om något annat än konditionsidrott, när jag slutade med simningen. Det blev mountainbike, landsvägscykel och sedan multisport (1999). Har förvisso alltid legat i den översta klassen när det gäller syreupptag som brukar heta “excellent” eller “elit”, men det har ju mer varit ett resultat av jävligt mycket träning.

Men jag ångrar inte att jag valde de sporterna på något sätt.

När jag simmade hade jag en tränare som hette Armando. Han kom från Kuba, men hade utbildats i Sovjetunionen. Egentligen låg hans passion i basket. Han var dock ganska kort, så när man screenade barnen på Kuba för att bestämma vad de skulle hålla på med (!) så fick han bli simtränare. Samma typ av system fanns i DDR, där systemet skulle se till att man hamnade på det mest gynnsamma stället.

Med ett marknadsekonomiskt eller evolutionärt tänk på det hela med individuell frihet borde var och en välja det mest rationella valet, vilket bör vara det som ger störst vinst på kortast tid, med minsta arbetsinsats. Men, så har du ju inte valt själv, Johan?! Nu är du alltså inte rationell! Nej, grejen är att man sällan är det. Men det finns nog en rationalitet, men dock inte i segrar utan i kickar.

När jag slutade simma var det kanske inte loppvinsterna jag var ute efter, även om jag självklart älskar att vinna. Det var nog egentligen att få fortsätta träna på det sätt som gav mig mest kickar, eftersom att min kropp vants vid dopaminet från hård konditionsträning blev det också mitt föredragna knark framför annat. Så på det viset blev valet långsiktigt irrationellt men kortsiktigt helt klockrent. Och det är väl risk för att det kommer fortsätta så, så länge kroppen ställer upp på det.

Men jag ska ju inte sticka under stol med att det är roligt att tvåla dit absoluta majoriteten av landets 20-åringar. Vare sig man har tränat för det eller inte.

Mönstringen då? Jo, jag hade tänkt hjälpa till i utlandet vid krig med miljörelaterade saker i egenskap av reservofficer. Men om man dragit axlarna ur led mer än en gång klarar man inte minimikraven för svensk befälsutbildning, även om man toppar alla test. Så det blev inget mer med det.

Leave a Reply