Bra stakteknik – enligt forskningen

I år och förra året gav jag en föreläsning för våra kunder på Marcialonga på ämnet forskning kring stakteknik. Jag plöjde mycket av den forskning som finns tillgänglig för att kunna återge vad den egentligen säger, eftersom att det ofta finns en förväntan om att forskningen kommer med sanningen.

I den här artikeln tänkte jag visa några figurer och slutsatser som jag själv tycker är bra. Det ska dock betonas att mycket lite av forskningen inom stakningen går ut på att säga hur det borde vara. Det mesta går ut på att beskriva hur det är. Man har alltså ofta tagit en grupp duktiga skidåkare, riggat ett försök där man analyserar olika variabler och sedan antagit att den åkare som är snabbast åker tekniskt bäst. Vilket inte alls behöver stämma.

Studien som jag gillade utfördes av HC Holmberg och Thomas Stöggl 2011 (Stöggl T, Holmberg HC. Force interaction and 3D pole movement in double poling, Scand J Med Sci Sports 2011: 21: e393–e404).

Här hittade man tre tydliga punkter som karaktäriserade de snabbare åkarna:

Längre cykler

Tiden mellan varje stavtag är längre för de duktigaste åkarna, vilket innebär att de i högre hastigheter når längre fram vid varje stavtag. Detta innebär alltså att de också får ner mer effekt (kraft/tid) i staven vid varje tag, eftersom att de kan kosta på sig längre cykler. Det leder också till att de bättre åkarna har lägre frekvens än de sämre vid samma hastighet.

Mer markerad förberedelsefas

Innan stavisättningen hade de snabbaste åkarna en mer markerad förberedelsefas. Alltså ett läge där du har en så kallad mikrovila och en förspänning inför stavisättet. Den första är viktig för återhämtningen och den andra är viktig för att få ut mest möjliga av isättet. Det är dock värt att påpeka att när hastigheten drogs ner i försöket hade även de mindre snabba åkarna en förberedelsefas. Denna verkar helt enkelt vara något man drar in på när man närmar sig kapacitetstaket.

Mer kraft senare i fasen

I och med att stavens vinkel i relation till underlaget minskar under stavtaget kommer kraft som läggs senare under taget att bidra mer till att driva dig framåt. Skillnad med avseende på detta sågs mellan snabbare och långsammare åkare i försöket. Det är med andra ord inte lönt att dunka ner stavarna med full kraft i första isättet. Att tajmingen är bättre med avseende på när kraften läggs bör medföra bättre förutsättningar att nå de två effekterna som beskrivs ovan ovan.

Slutsatsen av detta är att tajming är allt och att tajming tränas i högre fart än du vill kunna utföra rörelsen i. Alltså är det relevant att träna spurter även om du bara kör Vasaloppet – därför att det gör din teknik bättre.

Ju högre fart man stakar med kommer den så kallade reflex inducerade muskelaktiveringen (RIA) att vara viktig, vilken fungerar ungefär som en fjäder som du laddar med energi. Om du sträcker ut en muskel laddar du den med energi som sedan används för att kontrahera den (Stretch Shortening Cycle), vilket visas i figuren nedan.

Stor kraft på rätt ställe alltså. Svårare än så är det inte. Hehe…

Leave a Reply