Men det blir bättre

En uppdatering med avseende på axeljäveln. Och en slags slutkläm om att skit kan ha bra saker med sig. Inte för att det dåliga försvinner då, men ändå. 

I februari kunde jag varken åka långfärdsskridskor eller cykla testcykel med upprätt styre utan att få värk och helvete. Dubbla Alvedon och jag – like this. Att kunna sova skulle vi inte tala om.

I somras funkade det att springa. Typ. Så länge jag inte ramlade eller gjorde något annat oväntat. Det går ju långsamt men stadigt framåt. Ibland får jag en känsla av att “vara tillbaka”. Då blir jag oftast övermodig. Och pajar mig själv.

Idag kunde jag köra 30 minuter stakmaskin. Det är lite av en milstolpe.

Gick det fort då?

Du tänker om jag var snabb trots mitt sämsta träningsår sedan konfirmationen?

Eh. Näe.

 

En positiv sak är dock att jag inte kan använda axlarna, vilket gör att magen måste ta bördan. En effekt jag annars fått efter kanske en halvtimma, när jag tröttat ut axlarna. Och eftersom en teknik som involverar magen mer borde hålla längre, så är det ju av godo. Det såg lite konstigt ut i början, men sen såg tekniken faktiskt bättre ut än vad den brukar. Kanske är det lite som att många tjejer med mindre muskelstyrka brukar bli väldigt tekniskt drivna klättrare, till skillnad från oss män med muskelmassa som river oss uppför väggen. Och missar den där grejen med effektivitet.

Så, någonting bra kanske det blir av det.

Men jag kommer nog ändå inte säga åt folk som jag tränar att paja sig själv och äta Alvedon i ett år. För att tekniken blir bra då. Det borde finnas andra sätt.

Leave a Reply