Hjärnstark

Boken Hjärnstark, skiven av psykiatrikern Anders Hansen, har fått väldigt mycket mycket uppmärksamhet. Omskriven och till och med återgiven i DN, plus inslag i både TV4 och SVT. Budskapet har varit enkelt – träna så mår hjärnan bättre. Men hur tillämpbart är det för någon som redan tränat hela sitt liv? Ska man träna mer då?

Det är en väldigt lättläst bok som Anders Hansen skrivit. Trevligt, på gränsen till trivialt språk, med en känsla som skulle kunna vara exempelvis den här bloggen. Man läser den utan att för den skull förstå att den baseras på i många delar ny forskning eftersom att det blir så lättillgängligt. Det är en konst i sig. Att kunna ett ämne på riktigt utan att bli krånglig.

Jag lärde mig en del nytt av boken. Exempelvis att ”runners high” är en känsla du får av en substans som kallas endocannabinoid, alltså ett kroppseget knark. Att man bildar nya hjärnceller och fler kopplingar mellan dem av hård konditionsträning (vilket gör dig mer intelligent). Eller att det i huvudsak är dopaminresponsen efter träning som får en att bli harmonisk och lugn. Resonemanget kring ADHD var också intressant. Han skriver att människor med utpräglad ADHD har en brist på dopamin i hjärnan, att det är jakten på det lugnande dopaminet som driver dessa personer till aktivitet. För dessa personer är träning en bra medicin. När det gäller ADHD är det dock inte så att man har det eller inte. Man kan ha ”lite” ADHD också. Det är en skala som människor placerar sig utefter, vilket skulle kunna vara en förklaring till hur mycket rastlöshet man har i kroppen.

Det var avsnittet om utbrändhet som jag läste med extra stort intresse. Min egen hypotes har ju länge varit att om man är stressad av jobbet eller annat så ska man inte lasta på extra stress från träning. Eftersom att det är samma endokrina system som belastas (adrenalin, noradrenalin och cortisol). Dessutom har jag märkt att jag inte kan komma upp i samma intensitet om kropppen varit belastad med annat. Som om turbon från frisättningen av stresshormon inte går igång helt enkelt. Jag ville få svar från boken om min hypotes stämde.

Hansen skriver att dopamin frisätts vid långvarig stress, vilket i längden är dåligt för kroppen. Träning gör dock att kroppen blir bättre på att bryta ned kortisolet, som ju också frisätts vid träning längre än 30 minuter. Det är som med träning generellt skulle man kunna säga. Man tillfogar kroppen stress, som den stegvis blir bättre på att hantera och i och med det bygger du din fysiska kapacitet. Det är tydligen också så att om man tränar när man har ett kortisolpåslag från exempel jobb, gör det att de andra hormoner (exempelvis dopamin) som kommer efter träningen sänker kortisolnivåerna.

Det skulle med andra ord tala för att man ska träna på hårt ändå, eftersom att man får mer dopamin ju hårdare man tränar?!

Det nämns bara på några få rader. Men några forskare hade tydligen gjort minnestester på övertränade rättor. Vilket låter fantastiskt i sig. Där hade man sett att minneskapaciteten ökade upp till en viss träningsdos. Över den blev det sämre. För övrigt pratade jag med en kollega om det här, som har forskat på hjärnan. Hon berättade att hon jobbade med deprimerade råttor i hennes studier. Vilket också är oerhört fascinerande. Att man kan konstatera att de är deprimerade. Men det är en parentes.

När jag läste om de övertränade råttorna funderade jag över den tänkta målgruppen för boken. Det är ju trots allt så att de flesta människor sliter med att få till träning eller att börja träna. Inte träna lagom lite. Och om man tänker så blir ju råden inte så konstiga. Givet att även övertränade råttor får dåliga effekter så borde det kunna gälla för människor också. Och därmed kunde jag behålla min hypotes. I alla fall till viss del.

Om det nu stämmer att träningen sänker dina kortisolnivåer så är det ju ändå intressant att träna för den sakens skull även om det inte ger så mycket träningseffekt annat än bibehållen allmänförbränning. Det skulle i sin tur betyda att man tränar utan att engagera sina stresshormoner. Alltså genom att träna lågintensivt. Det skulle i så fall innebära att jag får justera min syn på givande träning i de fallen. Det som verkar vara givande då är den träning som blir av. Och att den är på en sådan intensitet att man kan köra ett nytt pass nästa dag – eftersom att man behöver det där lugnande dopaminknarket varje dag. Hellre kontinuitet än intensitet med andra ord.

Det verkar egentligen både rimligt och bra. Och nu har jag dessutom fått en förklaring till varför det är så. Så det tackar jag boken Hjärnstark för.

I övrigt känner jag inte att det finns så mycket outnyttjad potential att hämta. Jag tränar ju som man ska och har gjort så mer eller mindre hela livet. Kan inte bli mer intelligent genom att träna mer. Där har jag plockat ut allt som fanns tillgängligt. Kan inte bli mer kreativ. Kan inte få högre arbetskapacitet. Med andra ord kan det bara bli sämre. Om jag slutar träna – ve och fasa, så kommer det där att hända.

Och det gör det.

Under den här våren, när axeln varit illa däran och träningen inte varit det den borde, men jobbet krävt mycket (precis som vanligt) höll det på att gå illa. När jag läst den här boken förstår jag varför en obalans i min heliga treenighet; jobb-träning-familj/relationer, behöver balanseras upp. Mycket jobb kräver mycket träning och mycket social kontakt. Och om man inte kan göra mycket av något, måste man justera de övriga också.

Leave a Reply