Kina plus och minus

Den här veckan jag i staden Jinan, Shandongprovinsen, två timmar söder om Peking med höghastighetståget. Det är inget som bara har gott med sig, men inte heller tvärt om. 

Det här är veckans plus och minuslista.

– Långflyg med sprucken knäskål och flygvärdinnor utan eget tänkande. Nej, jag kan inte böja på benet nio timmar i sträck. Knäskålen är för fan sprucken. Ja, jag skulle vilja sträcka ut benet i emergency exit som jag betalat extra för att få sitta vid. Nej, benet kommer inte vara kvar där om vi kraschar. Jag lovar att det inte ska vara i vägen. Ok, ni förstår inte så mycket engelska. Vi säger väl så.

Jag brukar lova mig själv att aldrig flyga långflyg, när jag väl gör det. Sen glömmer jag det. Men den här gången var sämsta långflyget ever.

 

– Specifik träning på resa när luftkvaliteten är ohälsosam. Axeljäveln börjar så sakta bli bättre. Men för två veckor sen fick den sällskap av ett knäjävel. Sprucken knäskål och rosfeber i jäveln gjorde att löpning, cykel, crosstrainer, ja egentligen allt där man inte har knät rakt, blev omöjligt. Man ska ju ha sitt dopaminknark och behöver träna varje dag. Men det är faktiskt ganska svårt att motivera sig med tidsomställningsproblemen från helvetet, luft som gör att man måste stanna inne och träningsutbud som begränsas till att hoppa jämfota med raka ben eller öva pikstil. 

 

+ Sociala kinesiska middagar där man inte förstår något. Som enda icke kinesisktalande skulle man kunna känna sig utanför. Man sitter kring det runda bordet där det dukas upp rätt efter rätt på den snurrande plattan i mitten. Alla plockar från faten med sina pinnar och delar antagligen bakterier med varandra. Men det är skålandet som jag gillar särskilt. Det börjar i strikt hierarkisk ordning med ett givet format. Precis som med placeringen – den som är högst i rang bredvid hedersgästen, alternativt den som är högst i rang bland gästerna. Men när det givna är klart är det upp till var och en att gå fram till någon annan vid bordet och skåla med denne. Som en slags feedbackövning med jobbet går man och önskar varandra lycka, välgång eller annat. Det blir oerhört socialt och intimt. Och kineserna blir fulla och glada. För de tål inte så mycket.

 

? Välkomnande av hedersgäster som om de vore nobelpristagare. Vi kommer till Jinan Environmental Academy of Science. Kliver innanför dörrarna och möts av samtliga anställda. En fotograferar medan jag och värden går runt och tittar på deras analysinstrument, med resten i ett koppel bakom. En filmar. Och jag ler. För att det är så absurt. Känner att jag borde säga oerhört smarta saker. I mötesrummet står det ”Welcome Mr.Johan” på en stor diodtavla. Vi sätter oss med borden möblerade i en hästskoform. Utanför den står en till hästsko. Där sitter resten av personalen. Observerar och antecknar. Jag funderar fortfarande på smarta saker att säga.

(schemat är från dagen innan då man kan säga att jag var en hel talarlista)

 

+ Gränslösheten hos kineser som håller på att ta över världen. Det måste vara en skön känsla att känna att man är rebellen som kommer ta över. Det är då man tänker: ”Vad det ska vara för färg på bilen? Ja, alltså jag vill ju att man ska se att det går bra nu. Kan man få den i silver? Eller vänta förresten. Kör guld! Det går ju jävligt bra nu!”

I Kina är det WeChat (började som Kinas svar på Messenger) och Alibaba som regerar. Nu sker betalningar i de flesta restauranger/butiker med deras appar, i vilken man betalar, får en streckkod i appen som läses av med en kombinerad kortläsare/streckkodscanner. Vårt moderna Swish är så jävla frånåkt. När det händer i Kina så händer det.

Och det är klart man ska ha en guldbil om det går bra.

 

+ Cash is king. Även om man har världens grymmaste betalappar så känns det ändå finare när man får ett kuvert med friska tusenlappar i ett kuvert som ersättning och ombes kvittera.

 

Det är trevligt när man väl är där. Men den där jävla resan. Den borde man göra något åt.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *