Rehab (-skiten)

Jag tyckte kanske aldrig att jag var så balanserad. Att gå från noll träning i december till jättemycket i januari är ju sällan lika bra som det är kul. Att uppslukas fullständigt av något. Ge sig hän. Signumet för en person med stark nörd i sig. En fråga där kroppen och huvudet har olika åsikt.

Skidåkningen gjorde att axeln (jäveln) blev överansträngd. Och det blev inflammation och svårt att sova och annan skit. Blev bra och åkte till Italien och instruerade stakning. Och i en kraftig (och mycket snygg) start hängde inte rotatorkuffen med och inflammationen blommade upp igen.

Den kanske man kunde se när den kom. Men varför är det då så tråkigt med rehab att det aldrig blir gjort?

För mig är svaret självklart. Rehab ger inte de positiva känslor man får av att göra det som fått dig att bli skadad – alltså sportandet. Och eftersom sportandet ofta bygger på belöningar och kickar man får i stunden, så blir det inte av. Mycket enkelt.

Man skulle kanske kunna kalla det prokrastinering. Vilket är när man byter medvetet viktiga aktiviteter mot alternativa aktiviteter, som kanske också måste göras men som har lägre prioritet, eller som inte alls bidrar till att man uppnår sina mål. Exempelvis Facebookande på arbetstid. Prokrastinering inträffar ofta när ett val måste göras mellan en större uppgift och en mindre uppgift, eller när en uppgift upplevs som obehaglig, tråkig eller koncentrationskrävande.

En gång postade jag på Facebook:

När jobbet känns som att hoppa från 10:an gång på gång, blir Facebook som att gå ner på 1:an och göra bomben istället. 

Ungefär så…

Prokrastinering av en uppgift som rehab orsakas av bristande vilja och motivation att påbörja eller slutföra uppgiften. Enligt den så kallade prokrastineringsekvationen ökar motivationen i sin tur med individens förväntan att kunna klara av att slutföra uppgiften samt med det värde eller den belöning personen ifråga förväntar sig efter slutförd uppgift. Motivationen minskar å andra sidan med personens impulsivitet eller oförmåga att bibehålla fokus samt med den förväntade tiden till belöningen.

Alltså:

motivation = förväntan + värdeimpulsitivitettid

Men när det gäller rehab då? Värdet är ju så oerhört stort, att det borde dominera ekvationen. Motivationen borde bli hög. Så varför blir det problem?

När det gäller axel (jäveln) lyckade jag läsa mig till följande i läkartidningen om luxerade axlar:

Patienten uppmanas att undvika ytterlägen, i synnerhet abducerad utåtrotation, under 6–8 veckor för att tillåta läkning av ledkapsel och ledband. Om fysioterapeuten misstänker skada på rotatorkuffen bokas återbesök till läkare. Återgång till idrott bör inte ske förrän full rörlighet och styrka har uppnåtts (jämfört med frisk sida), vilket tar minst 3 månader. Individer som önskar återuppta idrott med hög belastning på skulderleden (t ex handboll och spjutkastning) ska alltid träna idrottsspecifika övningar före återgång, vilket ofta kräver 6 månaders rehabilitering.

Dra åt helvete. Tre månader är ju hela skidsäsongen! Det går ju inte. Och fortare lär det ju inte gå av att skjuta upp rehab (skiten). Att jag gett upp inför att tiden är för lång skulle ju kunna vara en anledning till varför jag skjuter upp det. Men inte det heller. Jag tänker ju:

– Visst. Jag kör väl gummiband den här veckan då. Men sen får det fan vara bra. Jag kan ju inte låta axlarna (jävlarna) bestämma agendan för resten av livet!

Så det är ju snarare tvärt om. Att den uppskattade tiden är för kort.

Så frågan kvarstår – varför blir det inte gjort?

 

Här kommer min teori: 

Idrott för mig, har ingen eller svag koppling till rationellt tänkande. Det finns inget eller litet mått av långsiktighet. Det bygger egentligen på känslor, passion och ett kemiskt beroende av morfinliknande substanser såsom endorfiner.

Och det får man definitivt inte av rehab. Inte på långa vägar. Rehab bygger bara på tråkdisciplin.

 

Och en insikt: 

Det här får mig att inse vilken utmaning människor som inte har detta utvecklade beroende av idrott står inför när de “försöker börja träna lite”. Fy fanken.

Jag är inte avundsjuk.

 

Bilden. Hittade den i helgen. Den ritade jag till min mormor och morfar när jag var 6 år. Lägg märke till kroppens perfekta position. Kanske aningens bakvikt. Men ändå. Nörden är stark.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *