Länge leve gubbpasset

Det gick så förbaskat bra på dagens längdpass att jag struntar i att det innehöll gubbpassets samtliga beståndsdelar. 

Gubbpass skulle mycket väl kunna heta tantpass också. Eller motionärspass. Det finns inget könsrelaterat med själva konceptet. Passen bygger på att de är ganska hårda och ganska långa. Till skillnad från långt och lugnt samt kort och stenhårt. Det dåliga med de här passen är att de sliter rätt mycket på kroppen, men man har ändå inte kommit upp i puls för att få effekt på syreupptag och man har inte kört så långt att ens uthållighet tränas tillräckligt.

Ett klassiskt gubbpass är 45-60 min löpning i god fart.

Idag var det ju inte meningen. Jag skulle ju köra ett långt och lugnt pass. Och jag öppnade verkligen med måtta. Åkte stort och fint med god teknik. Lugn och fin…

Men det bet så bra och skidorna gled så fint. Och det är ju så roligt när det går fort. Så successivt drevs farten upp. Jag går in i svängarna med hög fart och behöver trampa aktivt för att komma ur dem med fart. Jag glider halvvägs uppför backarna och tar några snabba hoppskejtskär för att komma upp på krönet. Håller ihop treans växel utan att börja fladdra ut åt sidorna.

Jag har glädje och energi i åkningen. Och det är fantastiskt.

Och varför sluta ha det fantastiskt tänkte jag, och fortsatte.

46 kilometer senare är jag så slut, så slut. Jag var tvungen pusta ut på backkrönet innan jag gav mig nedför den sista backen – för att balansen var borta och benen mjuka. Eftersom sista backen medgav farter på över 50 km/h kändes det som väl investerade pustar.

Men visst var det ett gubbpass. Ingen tvekan om saken. Ett sjukt kul sådant.

 

Och nu kommer lite onyanserat skryt: jag är så jävla nöjd över att gammkontorskroppen min kunde svara upp på det sättet. Två CR i Strava och några andra- och tredjeplaceringar. En av bästatiderna var över en 8 km slinga, med ca 120 höjdmeter klättring. Det trodde jag inte för tre veckor sedan, när jag beslutade att skippa konditionsträning under december för att jobbet gjort mig så sliten. Konstaterar nu att det var rätt beslut. Nåt har man lärt sig av 25 års tränande i alla fall.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *