Ramsau am Dachstein – en slags reserapport

Om man vill ta sig till snön i november kan man eventuellt ha så tur att den finns i Bruksvallarna, Högbo eller på Dundret. Det säkraste är dock att åka till en glaciär i Alperna eller Norge. De norska (exempelvis Folgefonna) är dock stängda just under november till februari. De alternativ som kvarstår är till exempel Val Senales i Italien, Glacier3000 i Schweiz eller Ramsau i Österrike. Sett till restiden är Ramsau överlägset. Antingen tar man flyget till Salzburg och 90 km transfer till Ramsau. Eller flyget till München och tre timmar transfer därifrån.

Om man inte är så road av att surfa i transferdjungeln, som dessutom sällan går under lågsäsong, finns alternativet att hyra bil. 1200 kr per vecka för en motorsvag Opel är väl i partitet med vad en transfer skulle gå på. Flyget gick 17:10 från Arlanda och incheckning i Ramsau kl 02:45. Totalt 7,5 timme resa inklusive mellanlandning i Köpenhamn. Man hinner blinka några gånger. Det är helt klart.

Utifrån kartan över Ramsau hade jag valt ett centralt hotell (Hotell Matschner). Hade inte bestämt huruvida jag skulle ha bil eller ej när jag bokade rum. Tänkte mig att avstånden skulle vara små på det viset. Och att man skulle kunna åka med den allmänna transferbussen till glaciären. För det första finns det inga avstånd i Ramsau. Byn är inte alls så många hus. För det andra går bussen ganska sällan och är ganska dyr, under förutsättning att du köpt liftkort.

Om du köpt liftkort ingår nämligen bomavgiften man måste betala för att köra upp till “dalstationen” för gondolen. Annars går den på €14. Bussen tur och retur går på €12. Det är alltså ekonomiskt fördelaktigt att köra egen bil, även om du åker ensam i bilen. Slutsatsen blir alltså att bil är bra under lågsäsong och att “centrum” ändå inte är så mycket att hänga i, så valet av hotell kan göras oberoende av det.

Ett lift- och spårkort för fem dagar går på €140. Uppe på glaciären finns två spår, som spårades två gånger dagligen. Det ena på knappt 8 km och det andra på drygt 5. De går zick-zack nedför glaciären och är ingen sensation när det gäller variationen. De ligger på 2600 meter över havet och den tunna luften är påtaglig i uppförsbackarna. Det kortare spåret är något flackare än det längre som ger dryga 200 höjdmeter på ett varv.

Det finns en servering uppe på bergsstationen. Här serveras vettig Österrikisk mat till förvånansvärt resonabla priser. En lunch med soppa och sallad går på €10 och en pasta ungefär likadant.

Hotell Matschner profilerar sig mot vandringsturism och antagligen den lite mer burgna sorten. Standarden är mycket bra, med varierad frukost, eftermiddagsfika och trerätters middag. Rummet är rymligt och bra. Även i ett enkelrum finns en liten soffa, ett bord och en rymlig balkong. Vecka 44 verkar vara nyckeln till framgång. Jag betalar 6 000 kr för en hel vecka med halvpension. För övrigt så är halvpension också en bra strategi. Det är nämligen inte mycket annat som är öppet. Och ska man kunna träna bra måste man också äta bra. Och det gör man på Hotell Matschner.

Förutom hotellet har man tillgång till en badanläggning, ett spa och ett välutrustat gym där man trängs med Österrikiska och Japanska landslagen i backhoppning. Utanför knuten finns VM-banorna från 1999 om man skulle vilja springa en sväng på kvällen. Det blir alltså varken maten eller förutsättningarna som är begränsande för träningen. Det är mest du själv. Och det är ju exakt så det ska vara på ett träningsläger. Om det nu är träningsläger man vill ha när man är på semester.

This slideshow requires JavaScript.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *