Sista chansen

Orienteringssäsongen tar obönhörligen slut nu. Och självklart skulle jag ta den sista chansen som gavs, att få till det där perfekta loppet utan bommar. 

Det blir nästan något maniskt över det hela. Man kommer i mål efter ett lopp och tänker: Om jag bara inte hade förväxlat de där två punkthöjderna. Eller om jag bara inte hade tagit fel stig till vänster.

Och sen tänker man:  -En till chans. Ge mig bara en till chans.

Jag spelar inte på odds eller poker eller något annat. Det är ren självbevarelsedrift. Jag är nämligen övertygad om att jag inte skulle kunna sätta stopp när jag börjar förlora, men tänker att jag vinner tillbaka allt – om jag bara satsar en till gång.

Nu är ju orienteringen ett av de roligaste beroenden som jag har, så jag sätter inte stopp där. Utan gav gav mig själv en till chans under 25-mannahelgen. Eller. Eftersom att första dagen gick piss gav jag mig en till efter det. Så det blir väl två chanser om man är petig.

Lördagen. Mycket resor och lite träning gör att jag kompenserar (?!) med att cykla till tävlingen. Cyklar fel. Blir trött. Tänker äta den korv med risgrynsgröt jag tagit med. Men den var sur. Skyndar till tävlingen. Monterar stressat isär cykeln och gömmer delarna i skogen. Startar. Och springer så fruktansvärt dåligt. Skogen är full av nya stigar efter de 10 000 orienterarna. Och jag springer på fel. Är nära att ge upp, men tar mig i mål. Fan. Hade stämt träff med en kompis och ska cykla på nytt Strava KOM (rekord) i Gömmaren. Det blir cykling men det blir inget nytt KOM. Tar pendeln hem. Orkar inte cykla hem också.

Söndagen. Tar tunnelbanan istället. Är sliten. 2 kilometers löpning till start. Kommer iväg fint. Tar första på kompass, andra likaså. Tredje springer jag rundare och snabbare men prickar den också. Det går bra helt enkelt. Fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde. Några små missar. Men jag håller mig till planen. Att stanna upp och kolla noggrant vart jag ska – innan jag springer. Lika svårt som självklart. Och det rullar väl egentligen på så hela loppet. Blir ikappsprungen av en göteborgare som ska på samma kontroller som jag, så jag hänger på honom de två sista.

Kommer i mål och ser att jag sprungit in på drygt 30 minuter över 3,8 km bana. Tiden bekräftar känslan. Skönt.

Stämplar i sekretariatet för att få ut de officiella tiderna.

-ICKE godkänd! Säger mannen i klubboverall till mig.

Det visar sig att göteborgaren inte alls skulle till mina kontroller. Hans låg 5 respektive 7 meter från mina. Och jag har alltså stämplat fel. Och är inte godkänd. Och gör inte säsongens bästa lopp.

Men nu är det slut. Och det är verkligen tråkigt. Men jag känner ändå att jag slutar säsongen med flaggan i topp.

Om jag bara inte hade…

 

För övrigt var det aldrig några tveksamheter i målet, om jag skulle gå in som “elit” eller “övriga”. Självklart elit.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *