Kritik av normkritik

Jag brukar säga att jag är ganska normvänlig. Har ju ett behov av att sticka ut och synas. Få uppmärksamhet. Och då är det bra att det finns en norm att avvika från – så att jag märks. Så det gör ju att jag måste vara rätt så normvänlig.

Utan normer hade det helt enkelt varit sjukt svårt att sticka ut.

Avskaffandet av normer ger jag heller inte mycket för. Det är ju självklart att man har en förväntan om att “folk är ju som folk är mest”. Den baseras ju såklart på de människor man mött. Men även om man skulle ta med hela populationen i beräkning så ger de flesta observationer någon form av normalfördelning om populationen är tillräckligt stor. På den kurvan representerar toppen den högsta frekvensen. Men det är ju om man ser det som statistik.

En annan sak är det förstås om man tänker att man måste “foga” sig till normen, när den nu finns. Att man sticker ut om man inte gör det. Och att det är ett dåligt beteende. Det är helt riktigt. Den som har ett beteende som skiljer sig från det stora flertalets kommer väcka uppmärksamhet. Men för det första får man fråga sig vilken reaktion man var ute efter. Lite som kvinnor med djup urringning som klagar på att man tittar på brösten. Och för det andra får man fundera på om man bara tolkar det stora flertalets uppmärksamhet som kritik. Det kan ju vara nyfikenhet, eller avundsjuka. Och om det nu är kritik kan man väl välja att skita i den, om det nu var så att ens valda (avvikande) beteende inte var till för att få bekräftelse från dem man fick kritik från. Ville man få bekräftelse får man väl byta målgrupp eller beteende.

Många av mina mest normkritiska vänner är också de som har störst behov att avvika från den. Att inte vara om de flesta.

Eller. De kanske vill vara som andra människor i en slags subnorm, som kanske finns på Södermalm. Till exempel.

Om de nu känner att de har stöd i varandra, så borde det väl inte behövas ett förakt mot att det stora flertalet inte är som de? Eller om de antar att de stora flertalet är så förtryckta att de inte vet att de borde tycka något annat, vilket är ett elitistiskt synsätt som finns och som stinker. Eller är det helt enkelt så att normkritiken utgör den simpla vi mot dem mekanism som ska till för att bygga en gemenskap? Den gemensamma fienden som ger gemenskap och sammanhållning. Som Sovjetunionen för USA. Det allra enklaste sättet att bygga ett lag på – att definiera linjen med avseende på vilka som är med och vilka som inte är det. Vilka som är inne och vilka som är ute.

Något som understryker det här med att vara inne är att bolaget H&M nu använder normkritiken i sin marknadsföring. För det första måste det vara ett bombsäkert tecken på att det är inne att vara “normkritisk” och för det andra kan man undra om det är slut nu. H&M måste ju någonstans vara normen. Mer vanligt än så blir det väl inte? Betyder det att det svängt nu? Att den nya normkritiken är normen? Just ja, det är därför “norm core” kommit kanske. Som ett slags svårdefinierad travesti på “de vanliga” eller är det egentligen ett sätt att sticka ut i den normkritiska massan, på Södermalm.

Det är ju såklart jättesynd om man som enskild individ kommer i kläm och inte blir accepterad för den man är. Vilket jag antar var själva grunden i normkritiken (för jag antar att när grupper kommer i kläm kallas det diskriminering). Då har ju omgivningen en del att jobba med när det gäller sin acceptans.

Men det här med normkritik från grupper som använder det som en del i sitt existensberättigande kan jag inte riktigt ta på allvar.

 

 

Det blev ett lite annorlunda inlägg. I förrgår var jag till Jokkmokk och pratade med en minoritet som ofta är kritiska. Bland annat gentemot de som utgör normen. Men det här inlägget ska inte tolkas som kritik mot dem. Tanken bara slog mig nu.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *