Hitta tillbaka till varandra?

Vi var ihop för några år sedan – Triathlon och jag. Vi blev introducerade för varandra av en gemensam vän som tyckte att vi borde passa ihop. Jag tror att vännen också tyckte att det skulle vara praktiskt om denne kunde träffa oss båda samtidigt.

På pappret såg det ut att kunna bli en bra match. Vi hade ju en del gemensamt. Så vi försökte. Spenderade en del helger ihop på olika ställen i landet. Ibland blev det kortare träffar och ibland längre.

Men det kändes egentligen inte riktigt så naturligt. Vi fick aldrig till det där uppsluppna och trevliga som man vill känna. Det blev mest en massa plikter och skuldkänslor.

Jag gav inte upp för det. Kanske hade jag bara inte gett mig hän tillräckligt, tänkte jag. Så vi bokade en dyr utlandssemester ihop, som jag laddade hårt inför. Jag var verkligen fast besluten om att det skulle bli vi. Och i den vevan så föddes så vårt gemensamma barn “gubbvad”. I och med att den föddes så insåg vi att det inte funkade längre.

Triathlon tyckte att jag inte hade gett förhållandet tillräckligt med tid. Att jag åtminstone borde köpt ett aerostyre. Och visst kan det väl ha varit så, att triathlon fick trängas med en massa andra tillfälliga förbindelser som jag hade under den tiden. Höll ju ihop med både mountainbike och längdskidor då också. För det där med monogami slutade jag ju med efter att jag och simning gjorde slut. Det trodde jag att jag var tydlig med när Triathlon och jag inledde förhållandet.

Men det tog slut ändå. Vi hade något kortare återfall under någon korthelg i Kalmar. Som blev jobbig och intensiv. Men det var mer för gamla tiders skull. Jag har lämnat det där bakom mig nu, för det mesta. Och oftast går det bra, förutom när jag har vårdnaden om gubbvad. Då blir det såklart väldigt påtagligt.

Jag har egentligen inte längtat tillbaka så mycket efter det vi hade. Jag tyckte ju att det var ganska monotont och ensamt. Och just därför blir det lite konstigt att jag känner att det skulle bli vi igen, när jag åker på vägen till Ritsem,  vilken verkligen är boredom galore. Behöver jag straffa mig själv för att jag gav upp för lätt kanske? Kanske behöver en överdos långsamt lidande.

Jag och triathlon skulle nämligen kunna köra en natt ihop, med start i Gällivare och sedan cykel till ritsem och springa tillbaka till Vietas. För det finns en sådan möjlighet nästa sommar. Laponia Triathlon.

Start på natten. Ingen publik, bara raka vägar och mest troligt motvind på hela cykelsträckan. Det är suffer fest deluxe. Och det är lockande som tusan.

Det skulle vara häftigt. Och efter det finns det nog ingen tvekan om att jag och triathlon måste bryta upp för evigt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *