Landsvägscykel är ju för fegisar!

Här kommer först en disclaimer

Jag vet. Man får inte ställa upp på 100 meter slätt och klaga på att det är ett för kort lopp. Tävla i orientering och klaga på att det blir så svårt när man måste läsa karta också. Eller säga att det är för enkel mountainbike på Cykelvasan, att det inte är utslagsgivande.

Ställ upp i ett längre lopp då, om du nu är för kort! Eller skit i att orientera då – spring snitslat för guds skull. Klart som fan att det är utslagsgivande – alla vinner ju inte, men kanske inte på syreupptag eller på tekniska färdigheter som du kanske anser än “finare”.

Min poäng är att en tävling har regler och andra förutsättningar. Det är den person som kan hålla sig inom reglerna och göra det bästa av förutsättningarna som vinner. Punkt slut. Det finns inget annat.

Så ta inte det här inlägget som ett tecken på bitterhet eller något annat missklädsamt. Det är mer ett konstaterande.

 

Och här kommer inlägget

Skellefteå 22 juli 2016. Krafttrampet. 90 km landsvägscykeltävling.

Jag är anlitad som draglok åt farsan. Jag har rustat en gammal fin Bianchi. Och jag har lånat skor. Och hjälm. Och tagit de kläder jag hade. De var löparklader. Tights utan padding och ett fladdrigt linne. Det var Skellefteås allra finaste väder och cyklister hade hade rest ända från Strömsund i Jämtland för att få tävla. 27 grader i luften och strålande solsken.

Starten går och det börjar med en ganska rejäl uppförsbacke. Vill man ligga med i klungan får man ta i. Åker och ler. Och ser ut som en nybörjare. Fin känsla konstaterar jag. Har hyggligt bra ben och hänger med fint, men vaknar sedan till och kommer på: Farsan! Var är han nu då? Därnere. Å fan. Jag lugnar ner mig och tar det tempo som accessoarerna signalerar. Väntar in farsan. “Det går fort” säger han lite plågat. “Jo” säger jag och kollar efter om det finns några fler eftersläntrare. Det gör det.

Uppe på krönet parkerar farsan sig på mitt bakhjul. Och jag trampar på. Två kvinnor kommer bakifrån och trampar ursinnigt. Den ena hojtar till den andra “Kom igen nu. Nu kör vi!” Och är alldeles röd i ansiktet. Jag undrar hur sjutton hon ska hålla. Men visst. Hon har ju en sån där hjälm med integrerade glasögon, så hon är säkert både rutinerad och snabb.

Det är ändå lustigt vilka slutsatser man snabbt drar utifrån vilken utrustning folk köper sig. En annan man som också ligger och sladdar lite har en jättefin Cervelo och en vit och fin tempodräkt i åtsmitande lycra. Det är nog utrustning för 75 000 kr. Och jag har en neongrön och hjälm och ser ut som en giftig svamp. Det känns ändå alltid bättre att vara underkittad tänker jag. Skylla på materialet går ju bra då. Undrar en stund vad de tänker om mig.

Jag tittar bak på farsan, som ser kontrollerad ut. Frågar “Orkar du hänga på damerna?” Han nickar och jag gör en försiktig fartökning som tar upp oss i rygg på dem. Där ligger vi bra tänker jag. I kanske fyra minuter till, tills vi kommer till en uppförsbacke och det visar sig att kvinnornas ben  inte alls svarade upp mot materialet. Det blir lätt pinsamt att ligga där bakom tycker jag. Så jag går upp och tänker att jag ska hjälpa till. Dra dem uppför backen.

Men det tänkte inte deras ben. Och jag som var så försiktig så försiktig.

Jag ser några andra cyklister och tänker att vi borde fånga in dem så att vi bli ett lite större gäng när vi kommer ner på platten. Det lyckas och efter ett tag har vi blivit kanske 10 personer i en slags klunga. Vi ligger på ett led och mannen i vitt, de två damerna och en man med skivbromsar tar på sig ansvaret för dragjobbet. Farsan och jag sitter i slutet av svansen och har en ganska fin resa.

dsc_0749.jpg

Genom Kågedalen åker tåget, i cirka 35 km/h. Och här kan man ju nöja sig. Tänka att det är ett långt lopp och att det är skönt att inte behöva göra så mycket dragjobb. Farten är ju ändå bra. Men jag blir lite rastlös där jag sitter. Tycker att det går lite långsamt. Och att jag inte hjälper till. Frågar farsan “Är det ok om jag går fram och drar lite?” “Visst” säger han. Glider upp bredvid de andra. De två kvinnorna sliter fortfarande som djur. De verkar plågade. Jag frågar “Går det bra?” Den ena grymtar till svar “Det här är nog min gräns.” Jag tecknar att jag vill gå in framför henne. Hon tittar på mig och frågar “Vadå? Har du tänkt hjälpa till och dra eller?” “Jo, jag tänkte det.” “A, ok då. Men du får inte skapa lucka!”

Sen går jag upp och drar. Det blir jag och mannen i vit lycra som gör det. De andra verkar tröttna när vi tar över. Antog jag. Vi delar på förningarna och jag tänker på att inte skapa lucka bakåt när det blir backar. Ibland blir det lucka, men jag har koll bakåt och väntar in. Gissar att de bakom har en hatkärlek till mig. Jag är ju dokumenterat bra att ligga bakom och jag drar ju upp dem i ett bra tempo, men samtidigt blir det ju luckor lite då och då. Och luckor är alltid jobbiga.

Farsan tar också en förning efter någon mil. Ligger på bra kring 40 km/h. Näst på tur ligger jag, som inte är mycket sämre jag. Tar en längre förning och ligger mellan 38 och 43 och tänker att jag borde gå ner och vila sedan längre bak i klungan. Går ut åt höger och släpper dem förbi mig. Letar efter farsan, men han ligger långt långt bak och har släppt kontakten med klungan.

Så jag går ner och hämtar upp honom. Då sker det en rockad i klungan och de som inte varit framme och dragit går upp. De har tydligen visst haft krafter, för det blir svårt att ta ikapp dem på egen hand. Farsan är så sliten så han kan inte gå fram. Utan det är jag och den där tunga cykeln. Det är jag och mina ben, som är lite trötta vid det laget. Och jag lyckas inte utan punkar.

Medan jag svär och är lite arg ser jag att farsan drar en lättnadens suck över att få vila medan jag byter slang. Inser att det är svårt att verkligen verkligen inte bry sig om själva tävlingen när man är med i en tävling. Att det är svårt att ha en trevlig dag på cykeln. Man vill som sagt göra så bra man kan, inom de givna ramarna.

Och de givna ramarna i det här fallet är att man tjänar på att sitta och vara en egoistisk fegis, som ligger och lurar längst bak i klungan och låter andra trötta ut sig.

Vi får ju cykla själva sedan. I motvinden. På en riktigt kuperad bana. Och jag har för små skor som gör ont. Så man kan ju säga att jag slapp det där med klunga. Jag fick göra mitt eget lopp. Och man kan ju tycka att jag skulle vara nöjd så. Men det blir man ju inte. Inte när loppets ramar är sådana att man får ligga i rygg och fega.

Det är väl bara det att ramarna inte riktigt är rätt för mig. I vart fall inte när jag är hjälpryttare. Jag borde prova att leka spurtkanon någon gång. Det kanske är mycket roligare.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *