När man tränar – fast man inte borde

Ibland är det något oväntat som ska till för att polletten ska trilla ner. För mig var det en animerad barnfilm som gav mig en modell av hur man borde förhålla sig till sin träning. Jag skriver borde. För det är inte så enkelt alla gånger.

Redan i gymnasiet var jag bekant med begreppet överträning. Ambitiösa och envisa nöjde jag och min kompis oss inte med 8 simpass i veckan. Vi la till 2 ytterligare pass, på morgnarna. Ofta är kroppen ganska bra på att tvångsreglera det där. När man kört för hårt ett tag brukar man bli skadad eller förkyld. Så att man måste vila. Alternativt gör man som jag gjorde – körde ryggsim istället för crawl på passen för att jag hade en inflammation (överansträngning) i en axel. I tre års tid. Fuck kroppen – ungefär.

Jag var faktiskt så bekant med begreppet överträning att jag skrev mitt specialarbete om det. På den nivån är det. Kan det här med endokrina förlopp vid träning. Om adrenalin och noradrenalin som frisätts vid stress. Också känt som träning. Känner till det här med kortisol som är det hormon som frisätts efter ca en halvtimmes till timmes träning och som är ett så kallat katabolt hormon, i motsats till anabola uppbyggande hormon. Träning bygger förvisso på att man bryter ner kroppen så att den vis av erfarenhet, eller om det är revanschlusta, bygger sig lite starkare för att klara av belastningen ifall att den skulle komma igen. Det kallas superkompensationsprincipen. Och det är så man blir starkare. Ibland hör man folk som säger att man ska passa sig för nedbrytande träning. Då vill jag säga såhär för att vara tydlig:

DET FINNS INGEN TRÄNING SOM ÄR UPPBYGGANDE  – DET ÄR ALLTID VILAN EFTER TRÄNINGEN SOM BYGGER.

Men det är just det. Att man behöver ha tränat innan vilan för att det ska ge något. Man kan inte bara vila efter vilan. Tough luck.

Hur “Insidan ut” spelar roll

Barnfilmen jag såg var, som ni förstår av toppbilden “Insidan ut”. En film om vad som händer inne i flickan Jennys hjärna när pappan får ett nytt jobb i San Fransisco och hela familjen flyttar och Jennys värld ställs på ända. Kompisarna blir kvar, hockeylaget likaså och börjar dessutom i en ny skola.

Inne i hjärnan bor det fem olika figurer (Glädje, Rädsla, Avsky, Ilska och Vemod) som leder Jenny genom livet. De bor i själva huvudkontoret och är de som bestämmer hur Jenny ska agera. I och med att Glädje inledningsvis är den dominanta i huvudkontoret är Jenny också följaktligen glad för det mesta.

I hjärnkontoret skapas så kallade kärnminnen, vilket är särskilt betydelsefulla minnen som formar en som person. Många kärnminnen inom ett område gör att du bildar en ö. Jenny har bland andra hockey-ön, familje-ön och vänskaps-ön. De här öarna är väl grunden i en persons självkänsla skulle jag tolka det som. Utan öar = väldigt lite som definierar dig själv = osäkert läge.

Filmens sensmoral som jag tolkar den (vi snackar alltså om en barnfilm – jag vet, men ändå) är att det är ok att alla känslor får finnas med. Inte bara glädje. Och att man ska vara rädd om sina öar och underhålla dem.

Otroligt snygg modell tycker jag. Gott så.

Där “Insidan ut” brister

Jenny är ju långt ifrån medelålders. Det kan man ju lätt se. För om hon hade varit det så hade hon kanske också sett att det visst är bra att underhålla sina öar. Men man ska banne mig inte bosätta sig på dem!!

Om du överunderhåller (hittepåord) en ö så kommer den att sjunka så småningom. Det spelar egentligen ingen roll vilken ö du är på. Försök bo på en kompis soffa lite för länge. Ön börjar skaka. Läge att åka därifrån ett tag. Eller testa bo tillsammans med föräldrarna. Trevligt ett tag, men det finns en anledning till att du flyttade hemifrån. Eller det här med jobbet, om man nu har det som en ö. Det är ju oftast jättekul men ju mer du jobbar, desto mer får du att göra. Och det blir inte bra till slut.

Och självklart. För oss som identifierar oss med träning, sport och lattjolajbansövningar. Så är det inte så bra att överexploatera de här öarna heller. Hur roligt det än är. Men där finns det ju som tidigare nämnt rena biologiska skäl till det. De börjar skaka. Och om man nu försakat underhållet på de andra öarna ska man inte vara så säker på att de finns kvar när man väl behöver dem.

Det knepiga med sport-öarna är att de är trevliga att ta sin tillflykt till när det skakar på andra öar. Du får en massa endorfiner som täcker upp för brister bland andra signalsubstanser. Det gör ju ofta att du vill stanna kvar där. Och gotta dig. Och må bra med dig själv. Faran med att stanna där är att fallet blir så mycket större när kroppen säger ifrån och du skulle behöva hoppa till en annan ö. Men du vet inte riktigt vilken.

Självupplevt? Jo, absolut. Så himla subtilt skriver jag ju inte.

Men hur gör man då? 

Specialarbetet från gymnasiet kommer jag inte ihåg så mycket av. Vet inte om jag var så lösningsorienterad då. Men jag har några tankar om det nuförtiden.

Det första är ju att det gäller att ha många öar att hoppa mellan. Så därför har jag styckat av tre eller fyra olika öar från skid-ön. Numera har jag skate-ön, klassiska ön, alpin-ön och rando-ön. Sinnrik konstruktion om jag får säga det själv. Plötsligt är ju alternativen mångdubblade.

Sen kan man såklart hålla på med multisport. Då blir det en MTB-ö och en skoglöpnings-ö och så vidare. Inte så ologiskt.

Eller nej… Det är ju ett sätt att tackla det. Det har jag skrivit om förr. Men inte så hållbart.

 

Bättre är då att hålla koll på att man inte kör för många träningstimmar. Själv vet jag att det är ok att ligga på 20 timmar i månaden, men går jag över 30 så behöver jag vila lite mer efteråt. Man kan också hålla koll på pulsen. Ligger maxpulsen lägre än normalt är det ett bra tecken på att kroppen inte riktigt kan trycka sig uppåt mer. Skulle gissa att det har med en trötthet hos de endokrina systemen att göra. Du kan inte frisätta adrenalin så att du kommer ända upp till max.

Och när jobbet har en massa leveranser och när man måste sköta mailandet medan man bajsar för att man inte hinner med annars. Då ska man rationellt sett inte lasta på med mer stress på det. Det är då man ska ge sig ut och träna lugnt. Om man kan hålla sig lugn det vill säga.

 

En annan sak som jag tänkte på efter att ha sett filmen är om det är så att saker man tycker är roliga att göra. Vi kan ta skidåkning som exempel. Ett i mängden. Är roligt i sig själv helt enkelt för att man har en massa positiva minnen förknippad med just skidåkning? Att det ger en massa positiva associationer som i sin tur ger oss påslag av endorfin och serotonin? Undrar om det påverkar ens kärnminnen om man använder skidor som antidepressiva piller. Att skidåkningen kommer att färgas om? Det skulle ju vara illa. Det är verkligen inte hållbart. Skidor ska nämligen alltid vara vackert och obefläckat. Men det är väl så. Att alla antidepressiva bara är bra i en övergångsperiod.

Jenny fick mig att tänka på ett och annat i alla fall. En mycket sevärd film.

3 thoughts on “När man tränar – fast man inte borde

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *