Nikkaluokta och Kebnekaise på skejtskidor

Det är märkligt vad glad man blir av att bara se några berg. Så simpelt egentligen. Heja fjällen! Fortsätt med det ni gör. Eller inte gör. För ni gör det bra.

Jag tog med mig skejtskidorna och åkte till Nikkaluokta. Vädret borde har gjort att snön blivit till stenhård skare och förvandlat hela fjällvärlden till en lekpark. Mina föräldrar har beskrivit det som Nikka-rallyt. Det som sker på helgerna när Kirunaborna beger sig ut till sina stugor eller till sin skoter för att åka upp i fjällvärlden och njuta. Jag tog vägen mot Nikkaluokta efter att ha satt i mig en suovasrulle på Kiruna Kebab. Omåttligt gott. Missar därmed rallyt och får vägen för mig själv.

Är framme vid samesläkten Sarri’s högborg på nolltid. Vädret är kanon och skaren ser fin ut. Det finns skotertransport mellan Nikka och Keb. Både för turister och för mat, såklart. Och det visar sig vara tur, för snötäcket är ganska tunt. I skogen går det att åka på skaren, men på de stora vidderna som jag sett framför mig, går det inte. Spåret är dock mycket fint, så det gör inte så mycket. Det går rätt så fort. Inte minst på sjön Ladtjojaure. Video finns nedan.

Å man blir ju glad bara man ser det där massivet. Det går ju inte att göra något åt. Som sagt är det lite konstigt. Det är ju bara högar med sten. Varför ska man bli glad av dem?

Det är 18 km till Kebnekaise fjällstation. Sträckan avslutas med en ganska krävande uppförsbacke på 250 höjdmeter. Annars är det en mycket behaglig och enkel tur. Tar en kaffe och bulle på stationen. Beslutar mig för att åka vidare in mot Singis. Det börjar med en ganska tvär utförsbacke.

Är ju rätt så ståsäker på skidorna. Om det inte är alltför stökigt klarar jag kortsväng med någon slags stolthet. Men nu ska det sägas att snön inte är i dess allra enklaste form. Det är faktiskt ganska svårt om man ska vara ärlig. Hårt och snabbt som tusan. Så jag ramlar i en nedförsbacke. Pinsamt redan där. Försöker ta emot mig. Vill inte bryta dyr-stavarna eller kolfiberskidorna. Jag vet – det är kanske lite dumt med racingutrustning i fjällen. MEN DET ÄR JU SÅ LÄTT OCH TREVLIGT! Jag skyddar min utrustning. Och drar min axel ur led istället.

Har hänt förr.

Dagen var dock för fin för att stanna vid stationen. Så jag glider vidare uppöver dalen. Det är ju så fint att man håller på att gå i bitar! Stora och dramatiska fjäll. Du själv där långt där nere mellan dem. Liten som tusan. Också den där nyfikenheten om vad som finns på andra sidan kröken, eller ovanför höjden. Leden är väldigt bra att åka på här. Inga problem alls. Ganska snälla lutningar. Åker tills jag hamnar i skuggan av ett fjäll och blir kall. Det hade trots allt varit medvind och jag hade inget mer än superunderställströjan. Tar ett moget beslut och vänder. Så tyvärr får jag inte se Singis. Och känner därmed att jag har en måste-sak på min lista inför framtiden.

Det kan nog vara en väldigt fin tur runt Kebnekaisemassivet tror jag. Baserat på höjdkurvorna tror jag dock att det är smartast att börja med Tarfala, eftersom att den ser rätt så brant ut på små längdskidor.

Här tänker du: -Måste man åka med längdskidor då? Kan man inte ta något som är lite mer stabilt och anpassat till situationen?

Näe, säger jag då. Det är klart man ska köra med längdskidor. Därför att det är ju roligast. Fladdrigt, snabbt och lätt. Varför ska man åka omkring med tunga, tröga bc-skidor? Då kan man ju lika gärna gå med snöskor. Och DET är per definition puckat. Det vet alla.

Nog om det.

Färden tillbaka till Keb går snabbt. Och så länge jag håller min luxerande axel hyggligt tätt inpå kroppen funkar den helt ok. På stationen blir det bastu och middag. Det är förjäkla bra mat på de här stationerna nuförtiden. Och jag gillar också konceptet med att sitta tillsammans med okända människor, som blir kända över en middag.

 

Dagen efter.

Har inte sovit super. Käkade smärtstillande för att kunna sova, men axeln vill ändå aldrig ligga i samma position länge. Oavsett om man bullat upp så att den får stöd. Och när man ska vrida på sig är man rädd att den ska luxa igen. Så det där med sömn. Det blir det sådär med.

Har en inflammation i en armbåge av stakningen. Handloven knarrar (inflammation). Och det är flatljus…

Sitter inne på stationen och tittar på folk som utrustar sig, glider igång. De plogar lite. Ofta på alldeles för raka ben. Vinglar och tvekar i nedförsbacken. Släpper ganska många före mig. Jag tänker till slut att det väl är dags för mig också. Hem ska jag ju ändå.

Men när jag tar skidorna i handen och går ut på planen utanför fjällstationen för att göra mig redo. Tittar utför den backe som jag ska åka nedför. Då hoppar det sådär av lycka i magen ändå.

Och jag tar några riktiga krafttag. Skjuter ifrån med benen och sätter full fart nedför. Där får jag en sån där känsla av total närvaro. Och fullständig nöjdhet. Fjädrar lätt i knäna och dämpar terrängvågorna. Glider utför och ler…

 

När jag närmar mig Nikkaluokta och den perfekta skaren får jag för mig att jag ska testa något jag aldrig gjort. Att skejta i skogen. Jag filmade det med mobilen i ena handen. Remmen från staven ser du överst i högra hörnet. Otroligt kul!!

Filmen laddar långsamt. Men låt den hacka sig igenom hela filmen. Sen kan du trycka på play och helskärm, så ska du se hur jävla kul det är!

In alles har det varit en alldeles fantastisk helg. Kroppsliga men till trots. Så fantastisk att det hade varit roligast att inte vara själv. Men jag ska ändå inte vara otacksam när jobbet ger mig sådana här chanser.

Och angående det här med att skejta på racingskidor i fjällen tycker jag följande: 

Att skejta i fjällen med racingskidor är så jävla roligt att det borde vara en mänsklig rättighet! 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *