Baksmälla som träning

Förra veckan var jag i Alperna. Det var verkligen bra. Oron för att artosknät skulle göra det surt blev som bortblåst. Förvisso med 2000 mg paracetamol och 100 mg diklofenak i kroppen. Men ändå. För tre år sedan gick det inte ens då.

Hade trots det ont i fötterna av mina racingpjäxor. Ont så att det inte var roligt. Racingpjäxor tänker du. Är det så att du tävlar Johan? Och har behov av millimeterprecision? Och en aggressiv åkstil? Nja. Kanske inte jag. Men mitt ego tyckte att det var en jäkligt bra idé. Egot frågade inte fotknölarna. Och fotknölarna verkar trumfa glädje. Och så kan man ju inte hålla på.

Så jag hyrde “bekväma” rando-pjäxor. Tyckte dock att de började göra ont vid lunchtid. Svalde en 1000 mg paracetamol. Bra igen.

Idag har jag ett blåmärke på ovansidan foten. Det som göms i snö… skulle man kanske kunna säga.

Men inget ont i knäna! (and there was much rejoicing) Yaaaaay.

 

Småsliten i benen kom jag hem. Ledde Spinning på onsdagen med Stockholms Multisportklubb. Botten ur. Klockan pratar om 70 timmars återhämtning. Trodde jag skulle klara mig på en Roquefortsallad på kvällen. Jorå. Ledde 55 minuter Spinning på torsdag. Botten ur igen.

image

Och i morse. 1 grad i luften. Lite regn/hagel. Cykla med packning ut till ett industriområde på ett uppdrag. Benen är tomma. Huvudet likaså. Och jag uppfattar det som att alla medtrafikanter är mottrafikanter. Dom jävlarna.

Men det är ju hyggligt självförvållat. Som det mesta. När man börjar tänka efter. Om man tänker som jag. Jag ska väl inte säga att jag lyckades vända det till någon slags utomkroppslig känsla av glädje. Det bästa jag kunde tänka på var att det är ju en slags träning det också. Attityd och mental och så vidare. Och träning – det finns det ju i det närmaste ett självändamål i. Om man tänker som jag. Det blir bra enkelt då. Och enkelt – det är bra.
image

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *