Identitetskris inducerad av felaktigt syreupptag

Man bygger upp en bild av sig själv. Kanske är nöjd med den eller inte. Men man vänjer sig med den och den blir en del av en själv. Något man identifierar sig med. Man kanske är den trevlige. Eller så är man den obehaglige. Det var väl Hjalmar Söderberg som skrev: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.Vad man än är så får man någon slags identitet. Och det verkar ju vara något som vi behöver.

En gång när jag själv gjorde ett konditionstest på ett gym läste testledaren av resultatet. Tittade på mig. Och frågade mig anklagande: höll du andan nu? Sådär bra borde du inte haft. Under mönstringen utropade de grönklädda testledarrekryterna “å fan!” när de kollade på resultatet i styrketestet. “Det är bara en body builder som vart bättre!! Å han var skitstor.”

Jag inser såhär i efterhand att jag byggt lite identitet på min fysiska kapacitet. Men det krävdes en klocka med en dålig algoritm för att inse det.

Min förra Suunto ambit2 hade en funktion som visade den maximala syreupptagningsförmågan som uppnåddes under ett träningspass. Nästan hur jag än gjorde lyckades jag aldrig komma över 47 ml/min*kg. Till och med när pulsen låg nära max. Tänkte väl att det var något fel på beräkningen.

Men när sedan också testet jag gjorde på Asics running store visade ungefär samma resultat. Då började en förlikningsprocess. Med mig själv. Det kanske inte var bättre än så? Syreupptagningsförmåga är ju väldigt centralt i konditionsidrott. Med bra upptag är det troligt att man presterar bra. Och om nu upptaget inte alls är så bra. Vad betyder det?

Forskaren Mikael Mattsson (tror jag) lanserade en teori som säger att det finns tre variabler; verkningsgrad, syreupptag och mjölksyratröskel. Han menar att man kan vara bra på två av dem, men sällan och aldrig tre. Om nu inte upptaget är bra, då måste det betyda att de andra är bra under förutsättning att du presterar bra. Och det har jag ju ändå gjort.

Det skulle ju också betyda att det jag tänkt när det gäller träning för mig själv inte riktigt gäller. Ve och fasa. Men det betyder också att min identitet måste ändras. Jag funderade på hur snabb jag egentligen kunde bli på att springa i backar. Eller på platten. Och jag tänkte att jag kanske nått så långt jag kunde. Om det nu var som det verkade.

Jag vet. Det är ju sjukt nördigt att bygga upp sig själv på det viset. Som om du inte förstått att jag är det tidigare. Och jag hade väl inte förstått det förrän det ställdes på sin spets. Precis som det är med många andra saker. Man förstår inte att man har en preferens för en viss typ av soffa innan man sett de man uppenbarligen inte hade det för. Eller att man trodde att man var tolerant gentemot ett visst beteende innan man ställdes inför det.

Nu löste sig det här med upptaget på bästa sätt. Jag gjorde ett riktigt test på GIH. Jag köpte en ny klocka. Och bägge visade att upptaget var väl över 55 ml/min*kg. Ungefär i linje med självbilden.

Jag kunde med andra ord gå tillbaka till den förra bilden av mig själv. Tryggt och bra. Men tankarna om vem man är. Dom är intressanta. Även om det bara rör sig om syreupptag. Eller identitet.

 

Bilden är från naturhistoriska. Det är en neanderthalare. Jag kan ändå känna mig lite lik dem. Kraftigt byggd. Tål kyla bra. Kanske också skulle kunna vara en identitet. Om än lite dummare.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *