Lösningen på mina artrosproblem

För cirka tre år sedan var det dystert. En läkare sa till mig att jag skulle ställa in mig på att inte kunna åka skidor mer. Idag kan jag glömma det han sa. Här kommer storyn om hur min artros blev ok.

Patellofemoral artros heter det. En slitning på lårbenets brosk som ligger an mot knäskålen. Den ger en inflammation och sen gör det ont. För mig gjorde det ont både när jag cyklade, sprang och gick i nedförsbacke. Väldigt begränsande. Inte bara i idrottandet utan också i vardagslivet. Och så kan man ju inte ha det.

Allra först gick jag dock till en sjukgymnast som med ultraljud kunde se att jag hade en partiell ruptur på patellasenan. Alltså att knäskålssenan gått sönder litegrann. Och att det under den läkningen växer in blodkärl där det gått sönder. Botemedlet, som också Zlatan övat på, är excentriska knäböj på en bräda som lutar 25 grader. Så jag byggde en sådan. Och böjde ben. Trots att det var som om någon stack en kniv in i knät i en viss vinkel.

Men bra blev det inte.

Jag gick till företagshälsan. Allmänläkaren skickade mig till magnetkameraundersökning och till en ortoped (?) som sa att jovisst, det här är artos och du kommer att få kortison för det. Jag skrev om det här: Du måste träna mer ben!

Kortisonet funkade ju ett tag. Men inte så himla länge när allt kom omkring. Och det var väl ingen direkt förvånad över heller. Men det är klart att när man är knuten till någon slags företagshälsa – då sparas det inte på remisserna eller på undersökningarna. Jag kan dock känna att det går lite väl fort ibland. Att de inte hinner lyssna. Kortison var lite i samma anda. Lappa ihop och ut genom dörren. Kom gärna tillbaka senare så att vi får mer pengar.

Nåväl. Bra blev det inte i alla fall.

Jag gick till en naprapat, som med diagnosen från röntgen i handen började med stötvågsbehandling. Jätteont gjorde det. Jag skulle också träna upp rörligheten i fotleder och i höft. Detta eftersom delarna i kedjan fotled-knä-höft-bål ska vara varannan rörlig och varannan stel. Om höften, som ska vara rörlig inte är det, kommer rörligheten tas ut i knät. Och då får man problem. Det där köper jag. Det låter rimligt. Och eftersom både mina fotleder och höfter är stela så köpte jag det.

Jag skulle tejpa knäkålen med kinesiotejp också. En tejp från mitten av skenbenet och upp på sidan om knäskålen och in mot mitten av lårbenet. Tanken var att den skulle ta bort en del av trycket från knäskålen mot femur. Ibland blev det bättre ibland inte. Jag började att tänka på hur jag använder mina knän och kom på att jag kunde belasta dem på annat sätt, så att andra muskler fick jobba.

Jag kommer inte riktigt ihåg varför. Men jag gick till ytterligare en allmänläkare. Tror att jag var där för något annat egentligen. Men jag fick det här “på köpet”. Sannolikt eftersom det inte var företagshälsan. Nåväl. Han sa rätt ut till mig att “du kanske inte kommer kunna åka skidor något mer”. Och sen sa han också att “Alvedon kan du äta hur mycket du vill. Gör det och kör som du brukar! Det är farligt när man börjar begränsa sig alltför mycket. Då får man bara andra problem.” Jag gillade hans inställning. Men det var såklart jobbigt att han pratade om skidorna på det där sättet.

Började ändå förlika mig med tanken på att skidorna skulle packas undan och inte komma fram igen. Det var en jobbig process. Men det gick. Och jag var rätt så bekväm med tanken ändå. Jag hade justerat ner mina förväntningar och förhoppningar till att “kanske kunna gå nedför trappor utan smärta igen”.

Men. Så himla mycket bättre blev det väl egentligen inte. Fortfarande gjorde det ont. Och som mest ont när jag cyklade mountainbike. När man fäller ut knäna litegrann när det är tekniskt (och underbart roligt). Då var det som värst. Det blev inte så mycket mountainbike som jag önskade. Pendlarcykeln utan växlar fick stå tillbaka för en ny – med växlar. Anpassningen till medelåldern. Och jag la ner det här med Spinning.

Och där blev det faktiskt lite bättre.

Jag gissar att själva inflammationen i knät fick chansen att läka ut. Nu gick det att springa på plant underlag. Nedför var fortfarande problem. Men ändå! Jag lärde mig använda benen på ett annat sätt. Märkte att om jag hade mer vikt på hälarna när jag gick nerför en trappa så använde jag insidan av lårmuskeln mer. Och det var önskvärt. För då minskade trycket på den ömma punkten.

Eftersom cyklingen var problem gick jag till en annan naprapat som gjorde en “bike fit” på mig. Det kostade sina stadiga två och ett halvt. Men jäklar i min låda – det hade effekt!! Marcus Lofjord heter naprapaten och han har en klinik som heter Delta Naprapati. När jag gick dit var jag rädd att han skulle “gubbjustera” cykeln. Alltså flytta upp styret och korta in styrstammen.

Men lättnaden. Han gjorde precis tvärt om. Flyttade upp sadeln 2 cm! Sänkte styret så att det inte finns några ringar kvar. Och bad mig köpa en 2,5 cm längre styrstam. Det blev ju racing av det hela!! Lättnaden var stor. Och jag cyklade dessutom snabbare. Och fick inte ont. Snacka om win-win.

Ibland gör det lite ont, om jag belastat knäna mycket under en tid, som när vi var och vandrade i alperna. Men det går över efter några dagar. Och det är inte värre än att jag kan fortsätta med lite smärta. I vinter ser jag fram emot att kunna åka skidor utför igen. Vi får se om det funkar med telemark, men alpint borde gå ändå. Man skulle kunna tänka sig att jag får lägga om tekniken litegrann. På samma sätt som att jag går annorlunda i trappor. Men ändå!

 

Sammanfattningsvis kan man nog beskriva min resa i följande tre steg:

  1. Vila från aktivitet (i cirka 4 till 8 månader)
  2. Använd muskler och leder på ett sätt som sparar knät.
  3. Justera inställningarna på cykeln så att de passar dig.

Och under hela resan av förnekelse-acceptans-förlikning krävdes det en hel del tålamod. I vart fall från omgivningen. Men mer om det i ett senare inlägg. Det här blev långt nog ändå.

 

 

Kameleonten på bilden då! Vad gör den där då? Hade den inget alls med artros att göra? 

Nej. Inte vad jag vet. Jag tyckte att den såg ut att ha väldigt rörliga leder bara. Ingen artros där inte. Men har du läst ändå hit för att hitta den eventuella kopplingen mellan artros och någon suspekt afrikansk medicin gjord på kameleontskinn som jag hittat under mina resor, eftersom att du redan testat nyponpulver och hundmat och tuppkammar, då kanske nästa inlägg är något för dig. Det om förändringsprocesser. Och kanske har du inte hunnit så långt in i den ännu i så fall.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *