Träningen i Kina, Zambia och Zimbabwe

Här hemma tror vi ju på det här med träning som är långsam och plågsam. Vi tycker att det är ett tecken på självkontroll när man kan sitta på en lite för tunn och obekväm sadel. I trettio mil runt en sjö.

Och jag är också mycket riktigt väldigt ensam på hotellets gym i Kina. Jag tog cross-trainern i besittning. Körde intervaller. Såklart. Men man fattar ganska snabbt att man är udda. Det är inte tu tal om den saken.

wp-1450885068191.jpg
Cross Trainer i Tianjin. Ensamt inomhus.

Men kineserna är roliga. I alla fall att titta på när de tränar. Ofta i någon form av träningsoverall. Inte sällan av pösigare snitt.

I städerna är det ofta många människor ute på morgnarna. Rör sig  precis som vi längs med floder eller andra naturliga stråk. Men jag skriver rör sig. Inte springer.

Visst, det händer det också. Men fler är de som skrider fram i slow motion. Utan ambition att trötta ut sig. Kanske stannar de efter vägen och genomför någon slags kata. Alltså kampsportssolonummer. Eller så går de baklänges.

Det är faktiskt sant. Jag stötte på en hel del av dem när jag var ute. Var tvungen fråga en kinesisk kollega om det. Utbildad och smart. Hon sa att:
-it is good for you. Makes your blood flow the opposite direction.
Och så tittade hon allvarsamt på mig. Ingen antydan till skämt. Jag vet ju att man gör så med sandfilter. Man backspolar dem. Så att de inte sätter igen.

Och det är ju klart. Det vore dumt om kroppen sätter igen.

Överhuvudtaget verkar träningen ofta handla mer om att må bra eller att rena kroppen. Än att samla mil.

Jag var också i en badmintonhall i Kina. Full av ungar med hopp och spring i benen. Man hade kanske trott att de skulle drillas stenhårt. Men jag blev faktiskt inte klok på hur de tränade. Ostrukturerat och trevligt. Och när vi vita klumpedunsar föreslog att vi skulle spela dubbel med några av dem var de snabba att anta utmaningen. Och det var skitkul!

P1010087
Ungdomsträning i Guizhou, Kina.

I Indien för tre år sedan, fick jag snabbt publik när jag körde intervaller på fotbollsplanen och funktionell styrketräning.

P1040365
Staden Kurseong i nordöstra Indien. Tätt och hjärtligt.

Det var ett gäng killar som var nyfikna. Letade sig närmare och närmare mig. Så jag bjöd in dem att köra cirkel med mig. Upphopp. Armhävningar. Och annat. Blev trötta och skrattade.

Annars spelade de mest cricket. Och det var nog aldrig någon över 30 som gjorde det. Och det är väl klart att det blir så när landskapet är så kuperat att du får 400 höjdmeter av att bara gå och handla mat. Vem vill då slösa energi på något så onödigt?

Och nu i Afrika då? Som jag skrev i inlägget här innan såg jag väl mest bara de rika tjocka zambierna. Och de gick ju på sina löparband inne på stadens dyraste hotell. Så det var väl inte så representativt.

image
Gåband i Lusaka.

Men man fattar ju att det här späkandet och självkontrollsgrejen först blir en konst när man har andra möjligheter. När man skulle kunna köpa raffinerat socker tills du skaffat dig diabetes. Det är först då det blir någon form av bedrift att inte görs det.

Och det är klart att sportandet handlar om bedrifter. Varför skulle annars Birkebeinern vara ett obligatorium i norska styrelserum?

Själv har jag ju försökt skaffa mig ett förhållningssätt till sporten som handlar mer om glädje och mindre om disciplin. Och visst är det roligt att få komma ut utanför bubblan ibland och eventuellt bli påverkad.

Även om det där med backspolning nog får vara för min egen del. Så öppen behöver jag inte bli tycker jag.

 

P1010856
Hemmaträning är bra träning. Det ska man vara sjukt tacksam över.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *