Skraplottscykel

När jag går och bajsar brukar jag läsa Birkebeiner-magasinet. Ett specifikt nummer av det.

…eller. Läsa och läsa. Jag kanske mest tittar på bilderna om man ska vara ärlig.

Fast egentligen är det väl inte så MÅNGA bilder jag tittar på. Det är väl kanske bara en bild. När allt kommer omkring. Egentligen.

Jag brukar titta på den cykelbilden. Och läsa specifikationen. Några gånger.

– Himla mycket de har fått in på den där hojen, säger jag till mig själv. Å jäklar vad lätt den är också. 8,5 kilo. Det är fint det. Med välbalanserade och samtidigt nyanserade val av komponenter…

– Skulle vara sjukt snabb. Bara 40 000 också, om man beställer nu innan säsongen. Prisvärt. Hmm.

– OM man skulle kunna ha en till cykel. Då skulle jag definitivt ta den där, brukar jag konkludera innan det är dags att torka sig i röven och tvätta händerna.

 

 

VÄNTA NU HÄR JOHAN!

-Du har ju för fan beställt en cykel – som du inte ens fått ännu. Och som dessutom går på en mindre förmögenhet. Och som är typ det bästa som kommer finnas på marknaden 2016. (bilden ovan).

-Du kan ju förihelvete inte gå och sukta efter något nytt – nu!

 

Alltså. Det är ju inte så att jag kommer att köpa den. Jag har ju inte råd med det. Tycker väl heller inte att det är relevant eller aktuellt heller. Men det säger något om hur det funkar, det här med behovet av att cyklarna behöver bli dyrare och dyrare.

Visst finns det ett samband mellan pris och prestanda. Lättare cyklar med bättre komponenter är bättre. Det säger sig självt. Men nu har jag ju cyklat med en 26-tums hardtail som har några år på nacken. Och det har ju gått bra det också. I vart fall när det gäller den cyklingen som varit aktuell. På långa tävlingar är heldämpade 29-tummare snabbare. Så är det.

Att jag lägger så mycket pengar på cykel är väl dels för att jag kan. Jag har pengarna och intresset. Det skulle ju ligga nära till hands att tro att det handlar om social status. Att som man med bilar köper sig en bättre status. Men jag tror inte att det är så. I den miljö jag befinner mig i är det inte särskilt statusgrundande att ha dyra cyklar.

Nej. Jag tror att det är det här med triss-lotten.

När man har triss-lotten i sin hand, men inte har skrapat den. Då kan man möjligen vara miljonär. Men när du skrapat den – då vet du om du är det. Eller inte.

På samma sätt är det när cykeln finns där i katalogen och är lätt och har fina komponenter. Då är du möjligen snabb på den. När du köpt den vet du om du är det. Eller inte. Men som tur är finns det oftast en dyrare cykel att köpa, eller en ny årsmodell med ett helt nytt revolutionerande länkage (ja, det var därför jag bytte efter ett år). Så då kan du hålla kvar den där drömmen.

Med andra ord är det kanske det bästa som hänt att den cykel jag betalat och beställt, som kommer att göra mig till Hellasskogarnas snabbaste cyklist – garanterat, inte har kommit ännu. Så att potentialen fortfarande finns kvar.

 

Men det är också rätt kul att vara nördig. Köpte en ny klocka idag. Jag tappade den jag hade (puckat). Skulle fråga expediten om lite detaljer. Men det slutade med att det var jag som fick berätta för honom. Visst hade jag läst på. Men inte så mycket. Tyckte jag… Jag gillar att vara nörd. Jag tycker att det är sympatiskt och lite intressant. I vart fall när andra är det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *