Gubbvadsjävlar

Ni vet när man sitter och bryter på en linjal. Man vill liksom inte att den ska gå sönder. Men man behöver ändå testa hur långt man kan bryta den innan den går sönder. Och det ligger liksom i själva konceptet att den måste gå sönder. För annars vet man ju inte när den inte går sönder.

Och gubbvaderna. De är det ju samma sak med.

Ända sedan jag skulle starta i Ironman Hamburg har de trilskats. Då trappade jag upp träningen lite väl snabbt. Var stark i benen och hjärtat från cykeln. Men inte i vaderna.

Så har det väl egentligen fortsatt. Nu vet jag dock att det inte lönar sig att försöka springa hem med smärtande vader. Det är bara att gå hem vackert. Ta på sig stödstrumporna och vila från löpning i två veckor kanske. Och smyga tillbaka.

Igår skulle det testas. Sprang en ganska platt mil, med fartökning på tre kilometer på mitten. La den på någon slags upplevd milfart, vilket visade sig vara 3:55 tempo. Det är ju helt ok. Och det kanske skulle vara gott så.

Men ändå inte kanske…

Visst vill man bryta linjalen lite till? Bryta den så att den nästan går sönder. Och det kanske är så att vaderna klarar 3:30 tempo nu. Vilket jag inte vet om jag inte testar.

Men om de inte gör det. Då blir det två månaders uppbyggnad igen. Och en ny ärrvävnad.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *