Instegshöjder

Normalt brukar jag inte ha några problem att lära mig nya tekniker eller sporter. Det brukar vara så att jag funderar på hur det ser ut. Tittar på folk som kör och sen gör jag likadant. Men det här med paddling har liksom varit en annan historia. Det här är en text om hur höjden på insteget påverkar motivationen. Och när envisheten gränsar till dumdristighet. 

När jag skulle lära mig telemarksskidor tog jag på mig skidorna, åkte upp i liften och satsade järnet ner. Min kompis sa “fy fan vad orättvist, här har man kämpat i tre år och så är du bättre från första svängen!” När jag skulle lära mig eskimåsväng läste jag i en bok hur man skulle göra. Jag visualiserade det hela i huvudet. Sen åkte jag ut (själv) till en å nära Sandviken. Repeterade i huvudet. Välte kajaken. Kom upp på första försöket. Hur svårt ska det vara?

Och det var ju lite så jag tänkte när jag skulle lära mig paddla kajak – hur svårt ska det va!?

Jag flyttade till Stockholm för snart 10 år sedan. Det var då jag blev introducerad till kajaker och till drakbåtar av min gode vän. Det är ju också så att sportiga vuxna män inte “umgås”. Man gör aktiviteter tillsammans. Man cyklar långpass tillsammans, eller man åker iväg och tävlar någon tuff tävling ihop. Det där med att “umgås” får man på köpet och det är inget man styr upp mer än så. Det blir ju lite begränsande kan man tycka. Alla ens (sportiga manliga) vänner måste ju hålla på med samma saker. Annars får man ju aldrig “umgås”. Man skulle också kunna tänka att det blir lite homogent.

Men nu är premisserna sådana för det manliga sportiga “umgänget”. Och då är det bara att köra på det.

Så självklart ville jag lära mig det hela snabbt. Och dessutom bli bra snabbt. Men det gick liksom inte så snabbt. Jag fick ta de där stabila nybörjarkajakerna, helt under min värdighet och tidigare bild av mig själv. Och inte ens då gick det så himla bra. Motivationen sviktade. Det blev inte många pass per säsong och varje enskilt träningspass blev som om det var det första. Det funkade ju inte.

Jag tänkte att jag måste se till att paddlingen kom närmare hemmet. Så jag köpte en kajak och la på uteplatsen.

Men inte vilken som helst. Självklart blev det en racingkanot. En Roman Hawk. Rankare kanot får man leta efter. Och man kommer faktiskt inte att hitta det. Men den var billig och den skulle ta mig ut på vattnet i Sicklasjön. Tänkte jag.

Första gången jag testade den kom jag knappt ut från bryggan. Sen var paddlingen vinglig och nervös. Fullt adrenalinpåslag hela tiden. Jag minns att jag tänkte att det aldrig var någon som hade sagt att det skulle vara en adrenalinsport. Men det var det värsta jag varit med om. Och om adrenalinpåslagen i utförsåkningen gör en starkare så blev det det omvända i kajaken. Stark förvisso, men väldigt stel och med helt odimensionerade rörelser.

Om det är något man måste ha i en kanot så är det koll på det här med krafter och motkrafter. Trycker du på ett ställe måste det balanseras på ett annat. Ofrånkomligen. Det räcker inte med att vara stark i axlar och armar. Man måste få med alla de där andra musklerna också. Man har ju hört det förr – stabiliserande bålmuskulatur blaha blaha. Men här kommer de verkligen till användning. Så en gammal stark simmare som jag har väldigt lite nytta av sina muskler om bålen inte är med. Och det är här det blir jobbigt.

Om det är svagaste länken i kedjan som ska få dimensionera kommer det ju ta sjukt lång tid!! 

Jag vet. Det är det som kallas träning och så vidare.

Tränat blev det i alla fall inte så mycket i den där Roman Hawk. Den var för svår. Jag var för nervös. Men jag gav inte upp idéerna om att det skulle gå vägen. Så jag köpte en ny racingkajak. En Struer Hunter (som jag skrev om här). Blev dessvärre inte bättre i den.

Här ska man föra till protokollet att det vid det här laget kanske hade gått sju år sedan jag började med paddlingen. Att jag inte gav upp, kan man tänka. Men det där med att ge upp verkar inte finnas i mitt genom. Snarare hänger jag kvar lite väl länge. Vet inte om det är för att bevisa något för mig och för andra. Men jag tror nog att det är så.

Nu är jag inne på min tredje kajak. En blå och fin Kirton Lazer. Måhända var det så att tiden var inne, eller så var det så att något av träningen fastnat, eller möjligen att den här kajaken är lagom stabil. Men nu går det faktiskt ganska bra. Nu paddlar jag och känner att jag får till teknik – och njutning. Vilket ju är hela grejen. Varje pass är det någon liten (med betoning på liten) detalj som jag får till. Och kanske är det så att det var alla motgångar som fått mig att justera ner siktet. Efter sju år. Lagom envist, Johan. Men nu är jag riktigt nöjd över de där småsakerna.

Jag är inte snabb. Ännu. Jag har inte en chans att hänga med min vän. Och den manliga vänskapen har fått hitta andra former (mer löpning och annat). Men jag kan paddla kajaken. Och jag känner mig snabb. Så länge ingen annan är ute och är snabbare. Eller jag har GPS:en på.

Ska jag då skriva nu att envisheten är en dygd och att det är värt allt slit? Jag vet inte. Det känns ju som att jag just fått kläm på det. Och är det verkligen värt att vara så nervös under så många pass – bara för att man är envis? Jag vet inte. Det är väl något som framtiden får utvisa.

 

Men, det verkar som att jag har en böjelse för det där med svåra saker. Nu är det ju orientering. Men det är en helt annan historia…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *