Uppenbarelser i teknik – av skador

Dålig vinter och småskador i kroppen brukar inte vara något som jag hanterar så värst bra. Sur och grinig blir man. Och i dålig form. Den här vintern har ju varit precis så. Sur och grinig. Mycket stakmaskin, och sedan när man väl kan träna ute är man så pass dåligt förberedd att man blir småskadad. Men den här vintern har jag egentligen det att tacka för att jag har lyft min egen skidteknik både ett och två hack!

Det första var stakmaskinen som står på gymmet. En styggelse i sig. Men när den ändå står där och när vintern ändå är som den är kan man ju ändå utnyttja den. Har länge tyckt att det blir dålig teknik av den. Eftersom att det inte finns något tungt svänghjul så får du liksom inte “med dig” någon fart. Motståndet blir ganska konstant genom hela draget. Helt olikt utomhus, där det går snabbare senare i staktaget där triceps kommer in. Jag har tyckt att man bara blir lokalt trött.

Men sedan plockade jag in händerna närmare mig själv. Tänkte på att jag skulle vara avslappnad i axlar och armar. Vips! Så började jag bli trött i magen. Då kände jag att jag var något på spåren. Testade tekniken utomhus och märkte att det hade samma effekt där. Bättre kraftuttag tidig i staktaget, vilket är precis vad du behöver med en så pass intermittent rörelse som stakningen är. Man sätter ju fart, om och om igen. Då vill man att kraften ska komma snabbt och med en direkt överföring.

I helgen åkte jag i Harsa. Halvdåliga spår och dåligt stavfäste gjorde att jag spände mig och åkte med händerna längre ut från kroppen än vad jag borde. Jag fick ont i ena armbågen. För att klara av att åka ändå plockade jag in händerna även på diagonalåkningen i uppförsbackarna – plus att jag kompletterade den tydliga armpendlingen med att föra armen markerat uppåt i slutet på pendeln. Alltså där biceps “plockar hem” handen. Vips! Så blev jag inte bara starkare i armarna, utan fick också ner skidan bättre i snön och fick därmed bättre fäste.

Alltså två ganska revolutionerande detaljer för en man som åkt skidor i snart 33 år.

Jag skulle kunna tro att det är så att jag levt på min gamla simstyrka allt för länge. Att jag orkat använda armarna på ett sätt som de inte ska användas till. Jämför mina armar med Johan Olssons. Hans vader är väl som mina armar. Då fattar man att det inte ska krävas så mycket styrka. Utan kanske mer finess.

Men det är ju bra det här. Att jag börjar skaffa mig teknik som anstår en åldrande man. Eftersom att det är ju den oundvikliga utvecklingen.

Fast det ska också sägas. Att dagens intervaller i stakmaskinen var de stabilaste hittills. 2000m-1500m-1000m-500m, med vila 3 min emellan. Stabilt 2:00-minuterstempo första tre och sedan sista 500 på 1:52-tempo.

Och det är just när jag lärt mig det hela. Olsson får se upp snart! 😉

One thought on “Uppenbarelser i teknik – av skador

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *