Första nyckeln – enkel teknik blir bättre teknik

Ingenjörer är ofta bekanta med så kallade ”logiska träd”, eller felträdsanalys (FTA). Det kan vara en serie händelser som sammankopplas i en struktur eller frågor som måste lösas i en viss ordning för att få bästa resultat. Tekniken i längdskidor är som ett slags logiskt träd. En hel massa händelser och detaljer hänger ihop och några är en konsekvens av andra.

För att träna på det som är relevant måste man utröna vilka fel som är konsekvenser av andra fel, så att man lägger fokus på ”ursprungsfelet” och därigenom får bästa effekt. Man behöver dock inte fundera över fel, utan man kan även jobba med bra detaljer som leder till andra bra detaljer. Det finns en handfull sådana detaljer för varje stil inom den klassiska åkningen, som är relevanta även för den duktigaste åkaren.

Diagonalåkning

I den diagonala åkningen finns det tre olika moment, som man bör ta i tur och ordning. De är 1) ”aktiv armpendling”, 2) ”hög höft” och 3) ”ett ben i taget”.

1) Aktiv armpendling betyder att du för armen framåt när staven släppt snön som en tung pendel, i motsats till att smyga fram armen i en horisontell rörelse. Det som händer när du lyckas med det är att koordinationen mellan ben och armar blir bättre. Det är svårt att vara otydlig och otajmad med benen när armrörelserna är distinkta. Den andra saken du då lyckas med är att lättare få fäste, eftersom du får ett moment nedåt. Och för det tredje blir takten tydligare, vilket hjälper benen att trycka ifrån tydligare.

2) Den höga höften innebär att du lyfter höften uppåt och framåt, i motsats till en sittande ställning. När du ”får upp höften” kommer du att åka uppe på ”glidbenet”, vilket gör att när du ska trampa ner den skidan för att få fäste kommer du att kunna använda hela kroppstyngden och inte bara benstyrkan som blir fallet när man åker ”sittande”. Någon har liknat det vid långfärdsskridskor där man växlar från höft till höft. En annan sak som brukar inträffa när höften höjs är att bålen blir tightare. En stark bål gör att du vaggar mindre från sida till sida och får mer av kraften från armarna i ner marken.

3) Det sista steget är att klara av att åka på en skida i taget, i motsats till att släppa ner frånskjutsskidan strax bakom dig och dra fram den i spåret. Med en skida i marken åt gången kommer du att få ett längre frånskjut och en lugnare åkning, vilket gör att du kommer längre med mindre kraftinsats. Dessutom kommer du att få en pendelrörelse med benet som gör att du får med dig fart framåt samtidigt som höften roteras framåt och lyfts upp. Det hjälper en del att tänka att man sparkar en boll. Men om det förra momentet var krävande för bålen så är det här om möjligt än svårare.

De tre olika stegen är en tydlig prioriteringsordning. Du måste klara av det första för att gå vidare med det andra och så vidare. Komplexa rörelser såsom längdskidor och simning måste förenklas för att man inte ska fastna i att göra alla moment halvdåliga. Därför börjar du med den aktiva armpendlingen och när den sitter jobbar du med den höga höften och när den är ok åker du på en skida i taget. Rasar det, som det ofta gör, så börjar du om från steg ett, bygger på med steg två och så vidare.

Stakning

Stakningen har under de senaste åren blivit svårare att utföra och svårare att instruera. Förr i tiden, på Wassbergs tid, genomfördes staktaget som ett stort tag med relativt raka armar och fällning i höften. För ett tiotal år sedan började man med en mer ”huggande” stil, där man jobbar med böjda armar och fällning i midjan för att utnyttja magmusklerna bättre. Då ville också motionärer lägga om tekniken, men fann att det är en ganska jobbig teknik om den ska utföras med god fart.

För att göra det enklare kan man dela in stakningen i två stilar; den gamla och den nya, utan att för den skull antyda att den nya är den allenarådande. Däremellan finns en glidande skala i utförande.

De olika stilarna har olika styrkor och svagheter. Den ”gamla” stakningen utvecklar hög hastighet men liten kraft. Alltså när du kör i nedförsbacke och marken redan rör sig fort lämpar den sig bra, medan en uppförsbacke innebär att du får för lite kraft. Den nya stilen är dess motsats. Den utvecklar stor kraft men lägre hastighet, vilket gör att den är bra i uppförslut men olämplig i nedförsbackar eftersom det skulle kräva så enormt hög frekvens. Förvisso orkar elitåkarna hålla en ganska hög frekvens på stavtagen under längre tid, men det är inget som motionärer bör ha ambitioner om. Istället bör man hantera hela den glidande skalan av stilar.

Nycklar till bra stakning finns. För den gamla stilen gäller att staven sätts i strax framför foten, släpp staven längst bak och ”dra upp huvudet i ett snöre”. När staven sätts i strax framför foten får du kraft i rätt riktning från start. Genom att släppa staven allra längst bak utnyttjar du hela momentet och den snabba triceps-muskulaturen. När du lyfter upp huvudet i ett snöre gör det att du kommer högre upp, undviker att bli sittande och får ut mer längd i taget.

Den nya stilen är svår för många motionärer, eftersom den kräver stor kraft och bra tajming. De två nycklar som är viktigast är att hålla händerna ganska nära kroppen, samt att träffa marken med staven när du är så högt upp du kan. Men som sagt, oftast sitter problemen i styrka och tajming.

Stakning med frånskjut

Stakning med frånskjut är den teknik som flest människor har motoriska problem med. Alltså att stavtag och frånskjut görs osynkroniserat. Här finns det ett enkelt knep och det är samma som det som ordnar motoriken i den diagonala tekniken – att poängtera den aktiva armpendlingen. Med den kommer du att få kraft nedåt från armarnas vikt och det kommer att kännas konstigt att lägga frånskjutet någon annanstans än där det ska vara.

Det är förslag på förenklad längdskidåkning. Vill man göra det svårare är det inga problem. Då finns Internet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *