Tjänsteresedöden

Jag skrev att frånvaron av spinning har gjort mig lite vek. Men frågan är om inte tjänsteresorna är en värre bov. Nu sitter jag på flygplatsen i Beijing. Hade med mig både ambitioner om träning OCH träningskläder. Vilket i sig ger bra förutsättningar. Men. Lägg på jetlag. Lägg på ett optimistiskt program. Lägg på sena middagar där man blir tvungen att skåla till höger och vänster och för någons moster och för projektets framgång, för att man vill assimilera sig, anpassa sig, smälta in, så att projektet blir bra. Och lägg till den äckliga luften i Beijing.

Då blir det på sin höjd några armhävningar på rummet. Knappast något man bygger hårdhet för 24h-lopp genom.

Undantaget var trippen med Beijing Hikers, som jag gjorde under min lediga dag i Beijing. Upp och ner längs kinesiska muren. Tillsammans med en grupp ”ex pats”. Affärsmän och diplomater i exil, boende i Kina. Där fanns den estniske konsuln, som passade på att träna på svenska med mig. Där var tysken som jobbade för en stor hotellkedja och bestämt propagerade för en kolhydratsnål kost och använde sig själv som ett lysande exempel. Och där var kvinnan från Hong Kong, som var klädd i funktionsmaterial från topp till tå, Camelbak och sportiga glasögon. Som blev så arg varje gång jag gick om henne i uppförsbackarna i min bomullsskjorta och bomullsshorts där hon gick och frustade som en blåsbälg. Blir det fler transferdagar i Beijing så vet jag vad jag gör. Jättebra koncept och kul sällskap!

Anledningen till besöket var ett projekt där jag ska hjälpa en provins med att stänga kolgruvor på vettigt sätt. Förvisso samtidigt som de öppnar andra. Men man får vara glad för det lilla.

Förra helgen. Då var vi i Hellas. Jag och min vän Wangler, och körde en multisporttävling. Vi båda har haft det lite körigt på sistone, så ambitionerna var helt i samklang med det lagnamn vi valde – lördagsmys. Och det var i det här fallet ingen reservation eller något försvar. Det var helt enkelt det vi tänkte ha. Slitna och förvånade landade vi på en tredje plats i ett inte allt för starkt startfält. Men som man brukar säga – pall är alltid pall. Och vi fick ju några timmar i skogen.

Och veckan innan det. Då ledde jag Spinning igen. Det blev ett bra pass och det var väldigt kul. Och speciellt roligt var det att höra killen som sa ”vi har saknat din musik!”. Hårt blev det.

Men helgen innan dess var det som hårdast. Ceres Challenge. 56 kilometer teknisk mountainbike, i en sittfart på 14,5 km/h. Men där jag nådde en snittpuls på 8 slag under tröskel – i 3 timmar och 50 minuter. Dra mig på en liten vagn så trött jag  var. Det var första gången i historien som jag blivit puttad i uppförsbacke. Vi slutade på en sjunde plats, med 10 minuter upp till pallen. Som sagt. Mer spinning och mindre tjänsteresor.

Leave a Reply