Xterra

Jag gillar tävlingar som man kan cykla till, med grejerna man behöver i en liten påse på styret.

Xterra var just en sådan tävling. Uppe i Hellasskogarna som är som ett andra hem för mig. På kända mountainbikestigar och i en sjö jag simmat många meter i.

Men med den där närheten kom också något annat. Min förväntan om att andras blickar skulle riktas mot mig. Eftersom det är folk från multisportklubben som arrangerar, så kände jag också en hel del folk som skulle vara på plats.  Folk som skulle se mig lyckas eller misslyckas. Folk som oftast bara ser mig på träning, när det inte är riktigt på riktigt, skulle nu se vad jag egentligen dög till. I grenar som borde passa mig.

Det här inlägget handlar inte så mycket om tävlingen i sig. Jag kan redan här avslöja att det gick sådär. Jag har aldrig varit så sjukt jävla trött någon gång. Jäv-la trött. Simningen gick fint. Öppnade min vana trogen i 100 meterstempo, skaffade fritt vatten och slog sedan ner på takten och dimensionerade i enlighet med vad jag tränat för. Mountainbike i 30 km gick bra på de tekniska bitarna, där jag inte tog i men ändå knappade in på de andra eftersom att de är sämre än jag när det är stökigt. På grusvägarna tog jag det ganska lugnt, för jag hade inget tryck. Jag hade glömt fylla vattenflaskan innan jag startade. Och det började kännas på i värmen. Punka med 5 km kvar till växel. Och sedan kom mardrömslöpningen.

Men tillbaka till mitt mind game innan loppet.

Jag upplevde ju någon form av situation där jag skulle kunna “misslyckas”. Men efter att ha vridit och vänt på det där litegrann gav jag mig själv en bitch slap och sa “vem fan kommer att bry sig?” som om folk (förutom de närmast sörjande) kommer att sitta och analysera mitt lopp. Och OM de nu skulle göra det och de skulle se att jag presterade på en viss nivå den dagen, skulle de då inte bara kunna dra den slutsatsen att min prestation den dagen var just vad den var?! Jo, naturligtvis. Prestationen kan ju bara jämföras med en förväntad prestation, eftersom det inte finns någon jämförelse sedan tidigare. Och om de nu har väntat sig bättre, vad händer då? Knappast att de kommer att vända mig ryggen. Antagligen hänger inte så många människor med mig för mina icke outstanding prestationer.

Alltså. Som vanligt hade jag att göra med mina egna förväntningar och förhoppningar. Och dem bestämmer ju jag över. Så då var det lugnt. Det är ju bara att justera ner dem så att de blir realistiska eller i vart fall vettiga.

På morgonen innan tävlingen var jag som vanligt lite fåordig, för att strax innan tävling transformeras till den superpeppade sportjohan med den där intensiva blicken. Inne i zonen och fullkomligt älskar det.

Under loppet kämpar jag ofta med motstående intressen. Ibland är jag pepp. Ibland funderar jag på ursäkter jag kan använda efter OM jag skulle bryta. Testar liksom om det är legitima ursäkter. Hittar jag inga får jag fortsätta. Men eftersom det gick bra ända till jag punkade, så var det ganska enkelt. Hygglig placering, utan alltför mycket ansträngning. Gott så.

Sen kom den där löpningen. Magen gjorde ont, eftersom att jag skulle dricka ikapp det jag missat. Benen var helt döda. I minsta uppförsbacke ville de bara vila. Uppe på krönen fick jag tänka inte-stanna-inte-stanna-inte-stanna. Folk passerade mig. Och under loppet fick jag justera ner målsättningen. Vad den nu var innan, så blev den inte samma under loppet. Jag nöjde mig faktiskt med att “bara” ta mig i mål. Och det gjorde jag också.

Men jag kan ju inte säga att jag är nöjd för det. Det är jag verkligen inte.

Det är då man får plocka fram bitar som man är nöjd med och bitar som man är missnöjd med. Så att man inte hänfaller åt det där förhatliga “jag gjorde si och så, MEN… så kommer alla ursäkter”. För även om känslan av missnöjdhet är den som förhärskar måste man kunna plocka med sig bitar, som ändå var ok. De andra har man att jobba på.

Bra-saker: att jag trots knapp träning höll mig i topp 20 efter simningen, att jag rullar ifrån folk när det blir tekniskt utan stor ansträngning.

Skit-saker: att jag måste planera lopp och dricka/mat bättre, att jag har tränat alldeles för lite mjölksyratröskel, att jag har så dålig inställning till loppet medan jag kör det.

Där har jag lite att jobba med. Tur att det blir fler tävlingar i sommar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *