Gör om – gör rätt

Jag hade varit nervös för att mina knän inte skulle funka. Och att kartläsningen skulle bli mig övermäktig. 24-timmarstävlingen West Coast Adventure Race skulle ge mig ett rejält test. Trodde jag innan. 

Och med en sådan ingress känns det som upplagt för att skriva att det var lugnt. Att jag klarade det med glans. Men det här var en av de grisigaste tävlingar jag varit med om.

Nu har det ändå gått några dagar sedan jag kom hem. Har skaffat mig lite distans till det hela. Har filat av kanterna på den uppgivenhet jag kände där på natten mellan den 6:e och 7:e juni någonstans i Bohuslänsskogarna. Efter att jag varit i och simmat på en av kontrollerna. När det redan regnat i 10 timmar i sträck. När jag redan var så kall att axlarna fanns strax under öronen och armarna tätt längs med kroppen. Då skulle vi i vattnet, som var ganska skönt vid det laget. Men när vi väl skulle upp i regnet igen. Med alla kläder blöta. Gå i en kraftledningsgata med mycket undervegetation. Med en mage som inte ville ta emot vare sig fast föda eller dricka, utan bara spydde upp det och verkligen visade vem som bestämde.

Då – var jag inte så kaxig.

Tävlingen började på fredag förmiddag kl 10 i solsken. Vi hade fått havskajaker av tävlingsorganisationen. Och vi gav oss iväg i en klunga, där ett paddelstarkt lag snabbt gick upp i täten. Jag och min lagkamrat Per la oss i klungan på tre lag som blev bakom dem. Det var länge fint. Lagom med vågor och lite lagom med motvind, men ungefär halvvägs in i paddlingen ökade vinden i styrka och regnet slog oss i ansikten. 17 sekundmeter motvind och slagregn avslutade paddlingen.

Upp till växlingen kom vi med skakande händer och knän. Växlingen gjordes stressat. Och vi ramlade iväg joggandes med en näve prinskorv i ena handen och inlines i andra. Redan här tänkte vi lite kort, Per och jag. Efter drygt en kilometers jogg och mat upptäcker vi att Per glömt nummerlappen. Och vi får springa tillbaka.

Fan också.

Innan loppet hade Per och jag sagt att vårt mål var att ta oss igenom. Att prestera så gott vi kunde och sedan se hur långt det skulle stå sig i konkurrensen. För man kan ju bara ansvara för sin egen prestation och inte de andras. Och det är ju en himla fin tanke. Men den är fruktansvärt svår att hålla när man ser andra lag. Om och förbi. Om och förbi. Huvudlöst. Och att man inte skulle ha förväntningar eller förhoppningar om placeringar är ju bara dumt att tro. Det var nog de som vi brottades med och som gjorde att vi stundtals låg lite över där vi borde.

Men vi tog oss fram på inlines. Inte så illa ändå. Vi kom fram till växlingen till en sträcka som vållat oss en viss ångest innan – Den Långa Trekkingen. Idealtiden var 4,5 timmar. Icke-Kenyanerna Per och Johan räknade dock med att det skulle kunna bli 6. Vi promenerade iväg. Jag med en ost och skink-paj och Per med en ost och broccoli dito i näven. Med orienteringskartan i andra handen. Och hyggligt gott mod.

6 timmar senare var vi fortfarande inte vid växlingen. Regnet hade fortsatt hela kvällen och natten och min mage hade kastat upp det den hade i sig för 2-3 timmar sedan. Åtminstone vet jag nu att korv inte bryts ner så snabbt, men att paj verkar bli en beige smet hyfsat snabbt. Sportdryck ger kväljningar. Mental anteckning. Jag gick ganska lågt på energi. Hade tagit på mig både underställströja, jacka och regnbyxor för att hålla värmen, men det gick sådär. Vi hade fått häng på några andra lag, vilket var vår räddning. Jag vet inte om jag varit i stånd att orientera där och då. När de fick för sig att springa fick jag bara bita i och hänga på. Jag kunde liksom inte be dem gå, för min skull. “Ursäkta, vi håller på och snyltar lite på er nu, men skulle ni kunna gå lite långsammare, för jag hinner inte riktigt med?!” Nej. det funkar inte så.

Räddningen blev gulaschsoppan som serverades vid växlingen.

Om jag tidigare varit fullständigt under isen, så blev jag ändå talbar efter den. Och med mitt guldfiskminne tänkte jag – nu jävlar. Nu kommer vi igen. Nu är det cykel. Och det är race igen. Trekkingen hade tagit 7,5 timmar och betydligt mer kraft än vad vi hade planerat. Vi som bara skulle överleva under de tre första sträckorna och sedan “trycka på”.

Jo tjena. Det så kallade trycket uteblev, men det var ändå skönt att cykla.

Tyst och stilla, i vårt egna tempo. Sedermera kom gryningsljuset och dimslöjorna över ängarna. Bara vi och kossorna var ute. De uppförsbackar som kom tog vi i moderat tempo. Benen var tomma. Men huvudet var med oss. Allra bäst blev det när vi leddes in på Bohusledens kringelikrokar. Teknisk cykling som Per och jag är vassa på. I gryningen. Som att hitta ett litet glimmande sällsynt guldkorn.

Men klockan började närma sig 5 på morgonen och tröttheten fanns där.

Vi kommer till en förmodad kontroll, men hittar den inte. Vi går av cyklarna och letar. Finkammar området. Anda människor kommer dit också. Vi var fast beslutna om att den skulle vara där. En ruin var inritad på kartan. Och vi hittade en ruin. Vi la en timme på att leta efter den, jävla, kontrollen. Innan vi ger upp och ska cykla vidare. Då ser vi att 100 meter längre ner ligger den vändplan som vi trott att vi var på.  Det är här det kommer in “gör om – gör rätt”. Man ska inte låsa sig vid en tanke på det där viset i en timme. Man måste ge upp den och gå in på ett annat vis, från en annan vinkel.

Envishet kan väl vara bra, men kontrollen finns inte där hur mycket du än vill det.

Vi hade ju sagt att placeringen inte skulle spela roll. Men nog sjutton gjorde den det. Extra surt var det att vi trots vårt moderata tempo plockat 45 minuter på laget som legat före oss i växeln. Nu var det som bortblåst.

Nytt mod. Nya kontroller. Men banne mig också nya misstag.

Per var så trött att han höll på att somna vid styret. När han gick upp och skulle dra såg jag hur farten sänktes och hur han blev mjuk i kroppen och vinglade. Det kändes sådär.

40 upphittade kronor i min ryggsäck och en kaffe på Statoil senare var Per som en ny människa och var den som låg och drog, när vi snittade 34 km/h. Efter 25,5 timmar ute på banan. Nästa gång ska vi ha flera liter kaffe med oss.

Vet inte var vi började prata om det först. Om att bryta. Om det förbjudna. Men vi sa att vi skulle fullfölja sträckan, äta lite mat och komma till ett beslut sedan. Men när en sådan tanke fått fäste är det svårt att få bort den ur huvudet. Särskilt om den gjort det på bägge två. Så när vi fått mat i oss efter 26 timmars tävlande bestämmer vi oss för att “bara paddla tillbaka kajakerna” , vilket skulle ge oss ytterligare 2-3 timmars aktivitet, men bespara oss ytterligare 3 timmar orientering.

Det är här jag inte riktigt vet hur vi tänker. Om vi nu är så slitna att vi inte vill tävla, varför vill vi då paddla mer? Det var ju inte så att vi var skadade (annat än att jag nu har så ont i handlederna att jag inte kan knyta skorna och en spricka i ett revben som i och för sig bara gör ont när jag andas). Och ingen hade egentligen gått in i väggen. Jag har kommit fram till två olika alternativ såhär i efterhand: 1) att vi inte tänkte helt klart och sansat för att vi var så trötta eller 2) att vi var så missnöjda med vår förmodade placering att det var bättre att bryta. Det kan dels handla om 1 och 2 var för sig. Man skulle också kunna tänka att 1 ger 2. För hur det än förhåller sig är 2 ett hemskt puckat drag och verkligen inget jag vill stå för.

 

Igår var jag ute på en lokal orienteringstävling, för att jag kände att jag behövde träna lite orientering. Benen var ganska lätta, knäna höll ju (!) men det finns ingen riktig kräm i dem ännu. Men jag bestämde mig i alla fall. Det här var inte sista gången. Jag ska göra om och jag ska göra rätt. Kanske redan i augusti. Då går Stockholm Extreme. Den där guldfisken har allt många fina egenskaper.

Bilden är den enda som jag hittat på Per och mig. Den är tagen vid växeln mellan inlines och trekking. Och det är vi som har de käcka strumporna th.
Bilden är den enda som jag hittat på Per och mig. Den är tagen vid växeln mellan inlines och trekking. Och det är vi som har de käcka strumporna th.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *