Samtal med tävlingsterapeuten

Jag har en kompis som springer Stockholm Marathon idag. Det brukar hända sådär en vecka innan eller så. Att han vill prata om målsättningar, få bekräftelse på att han ligger rätt till och sådär. Nu är det lite mindre än en vecka kvar till min första och största (?) tävling för året. Och det är väl nu jag behöver mitt samtal med terapeuten. 

Det här året har min kompis, precis som flera år tidigare, varit sjuk i några veckor innan. Han har kommit och sett bekymrad ut. Han som laddat i ett halvår för att gå under tre timmar i år. Och så går han och blir sjuk såhär tätt inpå tävlingen. Det är väl egentligen symptomatiskt. Att man går och laddar järnet. Tränar hårt. Alldeles för hårt. Kanske jobbar mycket också. För att man vill så mycket. Då slår kroppen i bromsen och tackar för sig. Jag kan inte tro att det är en slump att det ofta slår till med en liten förkylning sådär innan start.

Vi var ute och sprang i måndags. Själv hade jag dagen innan sprungit Sörmlandsleden till Tyresö slott i den mördande värmen. Så jag var lite mör i benen. Men vi hasade oss runt en mil eller så och känslan var ändå bra. Vi diskuterade hur mycket det egentligen gjorde att man var borta två veckor från träningen. Om det spelade någon roll för uthållighet eller för syreupptag. Och vad man i så fall behöver bäst under en mara.

Vi kom fram till att det kanske vore bra med en alternativ målsättning, som inte relaterar till tid.

I onsdags sprang min kompis intervaller. Och låg på 3:30-fart som bäst.

Sen var snacket om de alternativa målsättningarna som bortblåst. Det är klart att det är tidsmålet som gäller. Och allt annat kändes egentligen konstlat.

 

För egen del började nervositeten egentligen redan för två månader sedan. När Per frågade mig om vi skulle köra 24-timmarstävlingen West Coast Adventure Race tillsammans. Och inte nog med det. Pers lokalsinne ger god plats åt andra förmågor att utvecklas i hans hjärna. Lokalsinnet tar inte upp onödig volym enkelt uttryckt. Alltså är det jag som ska orientera. Vilket kan bli ett äventyr i sig.

Jag visste ju någorlunda vad jag gett mig in på och därför var det lite nervöst. Men när jag väl bestämt mig var det lugnt. Nu sitter jag hemma och har en vilohelg. Har jobbat som en tok i veckan, men så länge jag inte tränar för fullt så gör det inte så mycket. Träningen under våren har ju faktiskt gått riktigt bra. Jag vet inte att jag varit i så bra form på många år. Jag har ökat träningsdosen under våren. Har inte rest lika mycket som tidigare vilket hjälpt till. Vilopulsen är nere i 42 och den aeroba tröskeln ligger på 85% av max och den anaeroba på 92%.

Så jag har ju ingen bristande form att oroa mig för. Det är bara 10 timmar löpning, 7 timmar cykel och 9 timmar paddling som jag har att oroa mig för.

Usch.

Jag är ingen bra terapeut för mig själv.

Nu blev det inte bättre direkt.

Jag får återkomma i ämnet känner jag.

En bra grej är att inte tänka på det. Igår distraherade jag mig med Gojira, Mastodon, Slayer och Metallica. Och lite för många öl. Ikväll är det Meshuggah som står för distraktionen. Men inte några öl tror jag. Och så ska jag ut och heja på min kompis. Som kommer att springa på strax under tre timmar. Det känner jag på mig.

One thought on “Samtal med tävlingsterapeuten

  1. Älskar att du väljer att linda in beskrivningen av din kompis hjärnkapacitet på ett så stiligt sätt:)
    Lycka till! Det är ju bara 24h!

Leave a Reply