Fjälltopploppet

 

Gamla skidlegenderna och jag var i Bruksvallarna för lite drygt en vecka sedan och körde Fjälltopploppet. Vid middagen hade jag sällskap med Lars Håland, Janne Ottosson, Sven-Erik Danielsson, Torgny Mogren, Gunde Svan och Thomas Wassberg. Sicken sjuk line up!! De var dock inte där för själva loppet, utan en TV-produktion.

Med i loppet var Northug, Nelson och Södergren. Och jag. Bland andra.

Utan skidpass i princip sedan Marcialonga åkte jag upp på vinst och förlust. I och för sig är skidor för mig nästan alltid vinst. Per definition. Men ändå. Bestämde mig för att åka på onsdagen. Åkte upp på fredag kväll. Hade med mig tre burkar valla i fickan, som jag la på morgonen innan start. Glider ner till start och kör. Enkelt.

Det var isigt som tusan första milen. Inget fäste = saxar i alla backar. Ambitionen var dock hög så jag gick mig rejält stum i några backar där i början. När sedan klättringen började funkade min valla och uppe på fjället i stormen, utan spår gick det som bäst. Tjurigheten kom fram och distans lades till de bakomvarande. Inget glid och grisig stakning. Kommer nedför fjället. Då har det blivit varmt och snön ligger klibbig som potatismos och jag för fortsätta staka i nedförsbackarna.  Slut i armar och i ben och i huvud är allt jag kan tänka på att de bakom, som borde ha varmare valla än jag, inte får komma ikapp. In-te får ko-mma i-kapp. Slut som bara den stapplar jag i mål på en tionde plats i den klassiska tävlingen. Totalt 17 startade.

Det är ju sen det blir intressant.

Ska jag vara nöjd med en 10:e plats och ungefär 2 timmars åktid?

Min sambo säger: Det var ju jättebra Johan, du får ju tänka på att de andra tränar jättemycket säkert.

Jag tänker: Vänta nu, har jag missat någon form av normalisering med avseende på träningsmängd. Något slags handikappsystem som gör att de som tränat dåligt får kompenseras? Något som gör att man egentligen inte tjänar på att träna? Är det så att man är ute efter den “sanna förmågan”, den som man hittar när man tar bort träningen?

Nej, så är det ju inte. De som är duktiga är duktiga. Och dom som är dåliga är dåliga. Jag kan förstås möjligen hitta orsaker i träningsmängd. Men det tar inte ifrån de duktiga att de är duktiga. Och tur är väl det.

Men var jag då nöjd? Jag vet ju inte hur jag borde placera mig i förhållande till de andra. Jag har ju inte kört mot dem tidigare. Jag vet ju inte om jag borde åkt snabbare på den här banan. Föret är ju vad det är. Det enda som jag kan veta är om jag gjort mitt eget bästa. Pressade jag mig hela tiden, eller blev jag lite bekväm när jag körde ifrån dem i uppförsbacken?

Jo, jag får nog ändå säga att jag gjorde det bästa jag kunde av den dagen och att en tiondeplats var vad min förmåga räckte till den dagen, i den konkurrensen.

Att man sedan kan träna upp sig. Och träna jättemycket. Som de andra.

Det är en helt annan historia.

Och att jag precis som vid slutet av alla skidsäsonger i mitt trettiosexåriga liv har känt: det får inte vara slut nu *snyft* nu när det är så bra *snyft* måste flytta till Sydamerika nu troligen så att jag överlever och kan åka mer skidor. På samma gång tråkigt som det är skönt att passionen för skidorna fortfarande står sig så stark.

Det var ju trots allt gänget som jag nämnde i början av texten som är orsaken ursprunget till mitt intresse. Så helgen blev i det närmaste en religiös upplevelse för mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *