Tillbaka där allt började

Ett besök i simhallen där jag växte upp, fick mig att inse att jag faktiskt åstadkommit saker som jag skulle imponerats av då. Men jag såg också saker jag gjorde förr, som jag avundas nu.   

Min bäste träningskompis när jag gick i Gymnasiet hette Fred. Han var långdistansare och tyckte om att nöta 1 500-ingar medan jag exploderade över 25 meter fjärilsim. Om man ser till våra förmågor hade vi inget gemensamt. Förutom att vi var ambitiösa och ville träna. Mycket. Simning är rätt så träningsintensivt som det är. Vi körde 8 pass i veckan. Sex simpass och två styrkepass. Men Fred och jag tyckte inte att det räckte, så på egen hand tog vi initiativ till ytterligare två pass utan tränare. Ett simpass och ett löppass. Så att vi landade på 10 pass i veckan.

Under julhelgen var jag så tillbaka i Sandviken och på Parkbadet. Simhallen där allt hände. Självklart var jag tvungen att åka tillbaka dit. Inser när jag är där att rundan som Fred och jag sprang, som vi tyckte var rätt så stadig, är 6 kilometer. Platta sådana dessutom. Idag när jag ger mig ut i Sandviken blir det nästan så att jag är tvungen att springa runt hela staden för att det ska bli något. Mitt 18-åriga jag skulle ha baxnat av någon slags beundran och kanske också lite misstro. Fred och jag kände ju inga som sprang. Och framförallt kände vi inga som sprang så långt. Bland de andra simmarna var vi redan betraktade som nötter.

Allt handlar ju om i vilken miljö man befinner sig. Bland simmare med bristande kroppskontroll av allt som sitter under bröstkorgen var det ju inte så märkligt att bli extrem med 6 kilometer löpning. Idag, med långpass på cykel eller lördagsträningar med multisportklubben som tar  halva dan i anspråk, har ribban höjts lite grand. Det är inte längre så himla konstigt att springa fem mil i terräng, eftersom “alla” i ens omgivning gör det. Gränsen för vad som är är möjligt är flyttad ganska långt.

Det finns ändå en sak som jag saknar med den tiden när Fred och jag började springa. Efter 12 år i bassängen la jag ner simningen och satsade på några triathlonlopp och några cykellopp och sprang och cyklade mer. Då, utan en massa kunskap och föreställningar använde jag min sunda logik och tänkte att om jag ska springa milen på 40 måste jag också träna i 4-minuterstempo. Sagt och gjort så körde jag alla mina löppass i hög fart och med mycket entusiasm.

Idag ska folk hålla på och “träna rätt”. Man vill lägga tid på det som ger resultat. Man vill vardagsoptimera så att man per satsad timme (eller kanske minut) får ut mesta möjliga effekt. Även jag tycker ibland att det har blivit lite krångligt i takt med att jag kan mer om träningslära och så. Ibland kan tankeprocessen kväva genomförandet. Med tanken om att “träna rätt”  hamnar man ofta i att det bästa bara blir det godas fiende.

Gav det några resultat då? Mitt naiva träningsbeteende. Jovars. Julaftonen 1999 gav jag mig ut och sprang en träningsrunda, men det gick så bra att jag laddade på lite mer. Det blev en mil på 37:05. När jag körde min premiärtriathlon snittade jag 39 km/h på cykeln och 41 minuter på 10 km löpning trots att jag var ut i skogen och bajsade två gånger. Hej vad det går! Inget var omöjligt.

På samma gång som det kan vara bra att känna till vad som är möjligt, är det också bra att inte veta vad som är omöjligt.

Så, efter en slags avstämning med mitt 20-åriga jag fick jag både beröm och oförstående blickar. Det tar jag till mig. Jag ser att inte alla klarar av att springa 5 mil, men jag ska nog ta och anamma lite mer av naiviteten som fanns.

 

Här nedanför ser du säkert att det är en fin bild. Nyss var jag och betalade en cykel hos Cycle Corner. Jag vet. Det är motsägelsefullt. Speciellt med tanke på det jag skriver här ovan. Men, som jag brukar tänka, den människa som inte är full av motsägelser är antingen ett ganska litet barn eller bara inte vuxen nog att se dem. Snygg är den i alla fall.

Asset_176610

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *