Nya utmaningar

This slideshow requires JavaScript.

I och med passet i torsdags vill jag tacka för mig. Det har varit grymt.

Jag har räknat till fem år. Fem år och många ansikten som passerat in och ut genom dörren på spinningsalen. Vissa ansikten som har blivit lite mer bekanta än andra. Ansikten som tillhör de människor som gjorde att det här med spinning har varit så väldigt kul.

Visst är det roligt att spela musik, stå i centrum, träna hårt och så. Men det är ju ändå relationerna som byggs upp till er, som är värt något. Det är inga vanliga relationer. Det är spinningrelationer. Vi hälsar ju på varandra när vi möts på stan. Jag skulle kunna tänka mig att ni hälsar på varandra också. Men egentligen vet vi inget mer än att vi brukar komma till samma rum på torsdagar och svettas och våndas över trösklar som känns för långa. På något sätt bygger det en relation det också. Men det är ingen vanlig relation. Det blir en spinningrelation.

Ibland har det känns som att det enda som varit konstant är jag. Att människor kommer, tränar hårt, tycker det är bra eller skit, tränar ett tag och går sedan vidare. Slutar komma på passen. Alltmedan jag är den som alltid är där klockan halv sju, förvisso på minuten innan passet, men dock. Med ett nytt pass i datorn var tredje vecka.

Egentligen är det konstigt att jag hållit på så länge. Att vara i komfortzonen är inte min grej. Så fort jag ser en möjlighet att få hoppa ut utanför den så gör jag det. Så fort jag får en möjlighet att göra något jag inte kan, så gör jag det. Det är vad jag gör i jobbet. Det är vad jag har i uppgift att göra med de andra forskarna. Att utmana dem litegrann. Att säga att de visst kan. Det är också vad jag gör med mig själv. Och det är ju vad jag gör tillsammans med er.

Där tror jag också att nyckeln ligger till varför spinningen varit så intressant. Jag har fått se på uppifrån mitt podium på hur ni hoppar en efter en utanför era zoner. Att se på när ni hoppar, landar utanför, klarar av det och blir så nöjda. Och jävligt vältränade. För jag är helt övertygad om mina pass och dess träningseffekt. Och jag har ju fått det bekräftat om och om igen i de resultat jag sett hos er.

Det är ju också så att som man utformar sina klasser, sådana deltagare får man också. Det finns ju klasser där man inte triggas att flytta gränser. Dit kan människor som inte är intresserad av komfortzonshoppande komma och mysa, om än i träningsform. Dit man kan komma och vara lite lagom loj utan att ledaren ger sig in i ens privata bubbla. Där spelar man heller inte norsk black metal. Men ni som kommit på mina klasser har ju inte backat för något. Och när jag tar i så att jag baxnar med musiken, så svarar ni helt enkelt bara upp. På ett utmärkt sätt. Så ni som kommit på passen är ju sådana som jag. Som gärna hoppar utanför zonen emellanåt.

Nu var det ändå läge att överge spinningen. I vart fall för ett tag. Inspirationen är lite låg, mitt artosknä behöver vila från cyklingen ett litet tag och ledningen på företaget jag arbetat för behöver se över sina rutiner, anställa människor som är duktigare på sina jobb och framförallt sluta tro att kunderna inte kan se skillnad på bra och dålig träning. Kanske kommer jag tillbaka, eller så går jag till ett annat ställe.

Nu har jag tagit steget. Hoppat ut för kanten. Hoppat ut, utanför komfortzonen igen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *