Det omöjliga passet

För några år sedan läste jag om det så kallade “Norge-passet”, alltså det som Marit Björgen med flera kör, där de kör stenhårt. Alltså på 90 – 95% av max, i fyra till fem intervaller om fyra minuter med tre minuter i 70 % av max som vila. I den artikeln intervjuades en av männen bakom idén. Artikeln var full av fantastiska citat.

Ett som fastnade var svaret på frågan om inte USA:s träningsupplägg med mer än 70 % av träningen i fart 1 och 2 var något att snegla på. Frågan kom sig av att forskarna sa att den här träningen är den enda man behöver. Då svarade man att “vi har mycket lite nytta av att lyssna på rövarhistorier från längdskidvärldens sämsta landslag”. De sa då också att man inte behövde lågintensiv träning eftersom att man “körde detta i vilorna”.

Jag tyckte att det var konstigt. Hur skulle man kunna kondensera uthållighetsträning till att ta kortare tid? Är inte själva idén med långdistans att det just ska ta tid och att det är tiden som ställer speciella krav på kroppen?

Jag har nyss kommit igenom en bra bok om konditionsträning (Mattson och Larsen, SISU Idrottsförlag). I den finns ett avsnitt som handlar om individanpassad träning. Man delar in oss människor i tre olika grupper och ger råd om hur vi ska köra våra uthållighets-, tröskel- och VO2max-pass. Där läser jag att vi som är “powerprofiler” bör vara tålmodiga i våra långdistanspass för att de långsamma fibrerna ska hinna tömmas så att våra snabba får tränas i uthållighet.

Det står också att just Marit Björgen är en sådan här powerprofil. Hur kan det då komma sig att en sådan som hon får uthållighet av Norge-passet? Givet att de snabba fibrerna tröttas ut av den höga intensiteten skulle då de långsamma ta hand om vilorna och det bör då finnas gott om glykogen i dessa eftersom denna är fiberspecifik. Men eftersom de säger att man får uthållighet av passet, är det då så att de snabba blir så trötta att även de långsamma rekryteras för uppgiften? Eller är det så att jag förstått det fel? Eller har, ve och fasa, norrmännen fel?

 

Imorgon ska vi hursomhelst köra ett pass där vi tränar den maximala syreupptagningsförmågan. Och om ni läst länken i texten ovan så ser ni att en av typerna kommer att ha en lätt dag på jobbet, medan två andra stackare kommer att ha det bra mycket tuffare.

Här ligger musiken: spinning 20131114 VO2 max/uth.

Vi kör rejäl uppvärmning, sedan 90 RPM ökande intensitet varefter vi går in på huvudserien som är 3 ggr 3-4 min 95 % av max med 3 min vila. Därefter blir det aktiv vila i 110 RPM och sedan 2 ggr (120 RPM fart 2 / 65 RPM fart 3).

Svårare än så är det inte.

Med det här passet har jag 5 pass kvar på Actic. Nu börjar nedräkningen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *