10 Island Race

Med ett ömmande knä och brist på kunskap om orsaken, var tävlingssäsongen 2013 satt på hold. Men trots att förberedelserna var knappa, kunde inte 2013 få passera utan tävling. Och nu är det åtgärdat. 

Årets första tävling blev 10 Island Race. En kombination av paddling, simning och löpning som skulle passa mig och min vän Wangler bra. Förra årets äventyr på multisport-SM lärde oss att vi är osynkade. Han – duktig på paddling. Jag – rätt nojig och stel som en pinne när det blir vågor. Han – förmår inte att få benen att trivas med syra. Jag – tröskeleffekt på drygt 300 watt. Men, vi är också jämnkassa på att springa och delar samma inställning till tävling.

Vi säger:
– Nu ska vi ut och ha en trevlig dag.
Vi menar:
– Jag vill inte ladda upp det här nu för att det ska bli för prestigefyllt, men jag kommer att satsa järnet på det här och jag kommer mest troligt ha jävligt ont efteråt och hoppas att du också gör det.

Loppet hade som sagt en liten andel simning och bestod till största delen av löpning och paddling. Det kan alltså på förhand verka som att jag skulle få det lite tufft.

Men det är inget mot för vad det blev.

Öppningsfarten på de inledande 4 km löpning var ca 4 min/km och snabbare än jag någonsin tränat under 2013 års sex löppass när jag kämpat med gubbvader och artros,  vilket för övrigt låter helt tragiskt, men det är likväl sant. Jag hängde i och var glad var gång frånskjutet inte ledde till ont i vaden. Men det gick bra, och växlingen till kajak kom. 1238388_156934901178480_1557672823_n

Två veckor tidigare hade jag varit i Göteborg och skaffat mig en ny kajak, en surfski byggd för att gå i vågor och kunna surfa medvågs med. Jag hade varit och testat den i just de vatten där vi nu skulle paddla. Surfskin hade jag sedan fraktat hem till Sicklasjön, där jag kört med den i vart fall sex gånger under de två veckor jag hann äga den innan tävlingen. Sicklasjön är inte direkt känd bland surfskipaddlare som the place to be. Kav lugnt, brunt vatten. Bra för att paddla rakt fram, men knappast för att surfa. Men tränat hade jag gjort. Det tyckte jag.

Växlingen från löpning till kajak var bland det mest plågsamma jag varit med om. Blodet skulle omallokeras från benen till armarna, och hjärtat fick banka för allt det var värt. Tekniken var kass och känslan än värre. Det skulle senare visa sig att pulsen under de första 1,5 timmarna låg mellan 170 och 180 slag i minuten.

Och så fortsatte det. Upp och springa. Lika vidrig känsla. I och paddla. Igång med armarna igen. Så sakteliga började växlingarna gå bättre. Kroppen svarade något i alla fall – innan den skulle falla igenom helt. Kramp i fingrar, underarmar, lats och alla rörelser gjordes sakta så att jag inte skulle stelna ihop i samma pose.

Frågan vid växling till sim-löpningen var om min simstyrka skulle kunna kompensera för min krampaktiga paddling. Om Wangler skulle hinna tappa lika mycket kraft under 1800 meter simning som jag gjorde på 18 km paddling. Så att vi skulle vara utjämnade.

Nja får jag väl svara på det. För mig handlade det om ren överlevnad i en otroligt vacker miljö, med en blå fiskbadmössa på huvudet. Men det kändes som att vi harmoniserade där någonstans i vår stappliga löpning mellan doppen i det lite för vågiga vattnet för att det bara skulle vara gemyt. Hoppandet mellan klippor och stenar, några löpsteg på en renspolad berghäll. Vackert som bara den, men helt förödande för benen.

Vi närmade oss Hönö och målet som krumma gubbar, men i takt med att det dök upp folk som tittade, tog vi tag i vår stolthet, sträckte upp oss, ökade på steget och låtsades som att inget hade hänt. Som att vi faktiskt kunde springa. Och som att vi bara hade haft en trevlig dag.

Leave a Reply