Sista säsongen

Nästa vecka startar höstterminen på ACTIC. Precis som vanligt kommer jag att köra extraordinära klasser för extraordinära människor. 

Det är en framgångsrik marknadsstrategi – att sälja vanliga produkter till vanliga människor. Vilket är något som exempelvis Norrlands Guld insett och är därför Sveriges mest köpta öl. Trots allt bör det definitionsmässigt vara så att det finns flest av de vanliga människorna, som också definitionsmässigt vill ha vanliga saker. Och lyckas man sälja till de vanliga människorna som det finns så många av, så blir det bra. ACTIC har valt den strategin. Och det skulle jag också göra om jag ägde ett gym. Vanliga pass till vanliga människor. Det är också där det behövs mest träning. Inte för nötter som jag eller mina multisportkompisar.

Men jag har problem med det. Prestations-Johan kan liksom inte få sig upp ur sängen på en sådan uppmaning. Du ska göra vanliga pass. Det är ungefär som att be mig dö en smula. Jag måste få göra extraordinära pass till extraordinära människor – precis som jag alltid gjort. Varenda pass.

Så det tänker jag göra.

Den här hösten kommer att bli lika suverän som alla andra. Det fantastiska kommer att rymmas på 55 minuter. Vi kommer att köra tröskelpass, för att jag tycker att det är bra träning. Vi kommer att köra VO2 max-intervaller, för att jag tycker att det är precis vad många behöver. Och vi kommer att höra en massa bra musik, som ibland bara jag gillar.

Allt är sig likt förutom en sak. Jag har beslutat mig för att det är den sista säsongen. Jag tror att jag har kört sex år på ACTIC. Men egentligen är antalet år ingen faktor som spelar någon roll. Det som betyder något är att jag ständigt måste känna att jag utvecklas, utvecklar eller är på väg mot något. När jag stannar av blir jag rastlös. Och där är jag med spinningen just nu. Det senaste året jag jag inte känt att jag kunnat ta den några nya steg framåt. Jag har känt att jag repeterar mig själv. Visst kan man resonera som så att man inte ska ändra ett vinnande koncept. Men förvaltning har aldrig varit mig grej. I något.

Det var när jag satt på planet till Slovenien på semestern. Jag hade haft de här funderingarna i huvudet på hur jag ska göra. Utplanandet har ju liksom redan skett om man säger så. Jag skulle kunna bryta rakt av. Men så hade jag min lista med låtar som går i 90 BPM i lurarna och blev alldeles taggad över hur magiskt bra det kan vara i spinningsalen. Lyssnade på Metric – Gold Guns Girls och på Major Lazer – Get Free – Andy C Remix och på Gojira – A Sight To Behold och blev så till mig i trasorna. Hoppade i stolen. Nynnade. Och kände – klart jag ska köra en sista säsong.

Sedan hörde jag en sommarpratare berätta om en man som hade valt att varje år bara lyssna på artister på samma begynnelsebokstav. Ett år blev det Bach, Beethoven, Boyzone och nästa år… Ni fattar. I dealen med sig själv ingick också att han inte fick gå tillbaka till en bokstav som redan varit, vilket gjorde att han på förhand visste att han aldrig skulle lyssna mer på Bach, vilket i sin tur gjorde lyssningen så mycket mer viktig.

Man gör egentligen allt för många saker för sista gången, utan att för den skull uppmärksamma och njuta av det i fulla drag. Det är ju synd att det bara finns en massa sista gången som inte får det fokus de förtjänar och framförallt inte den satsning de förtjänar. Och därför blir det en sista säsong.

Jag understryker det igen – den här hösten kommer det att bli extraordinära pass för extraordinära människor. Precis som ni förtjänar.

Precis som vanligt med andra ord.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *