Cykla inte som folk

I fula cykelkläder. Med stänkskärmar som fastnar lite i hjulen. Och med svetten rinnandes nedför pannan på väg, förhoppningsvis till jobbets duschrum, cyklar folket numera. Det är ju trevligt ATT folk cyklar, men banne mig inte HUR.  

En gång läste jag en studie som berättade att människor som jobbade med miljöfrågor ofta tillät sig att frångå det där miljöidealet på fritiden. Författarna menade att det hade att göra med att människorna tyckte att det rättfärdigade dem på något sätt att de jobbade med miljö, så därför gjorde det inte så mycket att de avvek annars. De hade en känsla av att tillhöra “de goda”.

Det börjar bli bättre nu. Men jag tyckte mig se en hel del av “de goda” ute på sina cyklar förra året. Ni vet, cyklismen som är så himla bra. Och din kollega som börjat cykelpendla och har något creddigt att berätta i fikarummet. Sådär creddigt att de råkar komma in i sina tights och dricka lite vatten. Cyklingen gav den där duktighetsstämpeln som gör att du tillhör “de goda”. De som inte förorenar. De som tänker på sin hälsa.

Och jag blev lite illa till mods varje gång Stockholms Stad stod där ute och delade ut goodiebags som tack för att folk cyklar. För jag ville inte att det skulle understrykas exakt hur goda de är. Pendelcyklisterna.

För jag har tänkt en del på det. Det måste nämligen vara det som gör att folk tycker att de kan skita i skyltar, trafikljus, medcyklister, medtrafikanter, fotgängare, filer och allt som finns till för att reglera hur vi beter oss mot varandra, i brist på sunt förnuft. Cyklisterna är ju ute och är så jävla “goda”. Så då ska folk passa sig.

Det kan vara det.

Den andra teorin jag har är att de som köpt sin nya cykel med bockstyre, smala däck och en reflexväst från Craft. De tänker att de ska få träning på vägen till jobbet. Det som händer när man tar i någorlunda hårt är att man aktiverar sina stressresponser. Det är en process som sker automatiskt och gör dig beredd på strid eller flykt. En dålig respons om du ska behålla hänsynen till andra. Du får ett tunnelseende, i vilket alla fotgängare som kommer ut i gatan är något man få ge ett fritt njurslag på. Men jag kan avslöja att i den riktiga världen, utanför ditt huvud, får man inte det.

Nu är det också så att det senaste tiden blivit så rasande tjockt med folk. Det känns som ett motionslopp när man kommer på Stadsgårdskajen. Man måste se sig om. Se upp framför. Göra riskbedömning av de som ligger framför, om det är ok att ligga bakom dem eller om de utgör en vurpfaktor.

Alla vet att man ska köra järnet i början på varje lopp för att bli av med blåbären, som kan orsaka vurpor. Men på vägen till jobbet är det omöjligt. Det dyker upp nya blåbär hela tiden!!

Alltså måste vi börja komma överens. Så jag har några råd. I all välmening. För inte heller jag vill att du ska ramla och göra dig illa.

  • Vi kan börja med att visa tecken. Inte svänga ut i omkörning och preja den som redan låg i omkörningsfil.
  • Och om det är du som kör om, så är det inte hela världen om du får sakta in i tre sekunder. Det är inte så att din påstådda träningseffekt uteblir.
  • Sedan kan vi tillämpa lite klungvett och ge tecken när det kommer hinder.
  • Varför inte inse att om du inte är så rasande snabb, så glider du inte fram framför alla andra cyklister vid trafikljusen.
  • Tjyva inte vid trafikljusen. Av samma anledning som ovan. Du blir i vägen.
  • Sluta tro att du ska köra tröskelintervaller till jobbet. Du blir dum i huvet. Och du kan inte kontrollera farten.
  • Sluta prata i mobiltelefon. Du kan ju knappt köra rakt när du inte gör det.

Nu finns det ju också väldigt många vettiga människor som cyklar. Och jag misstänker att det måste bli dåligt innan det kan bli bra. Det måste bli laglöst innan man inser att lagarna behövs. Om man gör det.

Men tills folk gör det tänker jag starta lite tidigare på morgnarna så att jag undviker värsta cykelköerna. Det är trots allt skönast så.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *