Indienigen

Jo, nu är jag här uppe i bergen igen. Jobbar och står i. Är ju i alla fall tanken. Men jag har ju lärt mig det nu, att det inte lönar sig att kriga på som ensam optimerande svensk. Man måste anpassa sig. Ta ner tempot. Nu sitter jag och väntar på en man som skulle kommit för en halvtimme sedan. Men jag är inte så förvånad. Det är så det är. Och då ska man ändå komma ihåg att det här folket betraktas som ett arbetsamt och ihärdigt folk. Saker och ting tar tid. Undrar då hur det ser ut i resten av Indien. De en miljarderna människor kommer nog inte att springa om oss i standard bara sådär. Även om det enligt hörsägen ska finnas flera miljoner supersmarta IT-tekniker i Indien. Jag undrar var.

På lunchen promenerade jag upp till stan (Kurseong). Det är en promenad på en halvtimme och hundra höjdmeter. Och det här med höjdmeter, det är något som är svårt att undvika här. De kommer vare sig man vill eller inte. I morse gick vi ner till stadens nya avfallsdeponi. 220 höjdmeter. Och sedan upp igen. 100 % luftfuktighet och ombyte på hotellet. Väl inne i stan shoppade jag några nya skjortor som skräddaren sytt upp för en hundring styck, köpte lite kryddor av butiksägare som bara skrattade åt mig och fick ut sömntabletter till flygresan hem. Med betoning på fick. För jag har träffat doktorn tidigare och han är mycket intresserad av vad vi håller på med här. Det är en liten stad, där alla känner alla, och de flesta känner igen svensken som var på TV med någon mätgrej för vattnet.

Till lunch åt jag nepalesisk mat. Hyggligt varmhållen. Tallrikar diskade i återanvänt vatten. Doktorn sa att jag måste vara immun mot e.coli om jag klarade det, som de flesta som bor här. Känns bra att vara lik dem på något. I övrigt smälter jag inte in så bra. Pratade med en kille på kanske 12 år om livet och jag frågade vad han ville bli när han blir stor. Jag föreslog IT-tekniker. Men med ett stort leende sa ha att det skulle han inte. För han skulle bli Wedding Planner. Säg den 12-åriga svenska kille som ser fram emot att få planera blomsterarrangemang och tårtor.

Noterade under min promenad att man genom reklam kan få en bild av var ett samhälle är. Jag så reklam för cement. Minns inte namnet, men man använde taglinen “engineers choice” vilket ju antyder att de flesta som köper INTE är ingenjörer. Såg även en stor reklamskylt med en lagom rund man med blankt bakåtkammat hår och ett vinnande vitt leende som håller ett armeringsjärn som om det vore en hantel. Reklamen var för – armeringsjärn, så klart. Sen var det också en skylt som förkunnade att man nu kunde skaffa facial surgery nu till ett “affordable price”.

Jag hade ju ingen egentlig träningsambition när jag åkte hit. Det enda man kan göra är att springa. Vilket inte är ett alternativ nu, då mitt knä fortfarande inte gillar alltför mycket uppochner. Något som det finns gott om här i Kurseong. Jag hade en rehabambition istället. På hotellet finns något de kallar “stick massage”, vilket betyder att de slår på en med typ trumpinnar. Ja, varför inte. Och det känns ungefär som det låter. Ganska konstigt.

Sen har jag ju läst om det här med Foam Rollers också. Tror att det ska kunna vara något för mina (arma?) ben. Som jag skrivit tidigare, så är inte träningkulturen så stark. Man hittar inte direkt Gymgrossisten i varje hörn. Heller inte gym. Eller något annat. Förutom pingis. Så det där med att köpa en sån där rulle var uteslutet. Så jag använder en ölflaska.

Den rullar jag mig fram och tillbaka på. Grinar illa. Rullar lite igen. Och kallsvettas. För ont gör det. Men varför inte. Ölrullning. Det är nog min grej tror jag. Men jag tror banne mig att det är rätt så bra, för det känns faktiskt bättre.

Det kommer inga bilder nu. För Internet visar sig inte direkt från sin bästa sida idag. Eller någon dag. Trots nära en miljard IT-tekniker.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *