Demoraliserad

Jag vet inte ännu. Men det här kan bli ett inlägg fullt av självömkan och problem som inte är på riktigt. Vi får se.

Det var den där patellasenan som inte är riktigt som den ska. Och det var den där tån som jag bröt, i juni förra året. Och jag kan byta ut ordet var i de meningarna till är. För jag har fortfarande problem. I början av maj har jag fått tid för röntgen. Och fram tills dess lever jag i ett vakuum.

Och det är här jag menar att det blir lite illa. Jag menar, hur stor rätt har man att gå runt och känna sig lite vissen för att man inte kan åka alpinskidor, springa eller cykla hur hårt man vill? Det är ju egentligen löjligt.

Det var här i helgen som det blev uppenbart vad som gjort att det här får så omåttligt stora proportioner i livet. En kompis till mig frågade om tävlingen Ö till Ö – 2014. Nästan ett och ett halvt år till dess och egentligen alldeles för långt fram för att det ska passa mig och mina tankar om “spontanitetstävlande var helg”. Men jag sken upp.

För det gav mig något att hänga upp en förhoppning på. Jag har ju normalt inte behövt tävlingar för att ta mig till att träna, men jag kanske behöver dem för att hoppas. Det kanske är så att de är mina trisslotter trots allt. Lotterna som gör mig till miljonär – så länge de inte är skrapade. Och det kändes lite bra att kunna tänka – 2014, springa simma springa simma… Och jäklar i min låda vad jag kommer att få springa, med min kompis som gör 2:50 på maran. Det gör inte Johan. Idag. Men kanske 2014. Kanske om man skrapar den här trisslotten rätt.

Det om det. Antar att det blir en del rehab och en del suktande efter att få snöra på sig OL-skorna. Men det får väl bli så.

Nyss har jag ju avslutat en fantastisk längdskidsäson. Och vilken säsong det blev. Årets påsksemester i Bruksvallarna –  längdskidpropaganda! Kall snö, burkvalla, sol och precis under nollan. Bättre finns det inte.

Så nu när jag inte kan använda ben blir det stakmaskin. Som ändå känns lite ok, för att jag minns de grymma spåren uppe på fjället. Igår blev det 20 st 20:20-intervaller. Man vet att intensiteten är bra när man inte lyckas fullfölja uträkningen för att ta reda på hur lång totaltid det genererar. Då känns det bra. Då känns det Johan Olsson.

Ja, så illa kanske inte det här blev. Och det är det ju inte heller. Egentligen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *