ta sig samman och sluta grina eller skaffa en landslagstränare

Blandade känslor. Så kan man sammanfatta det.

Sitter uppe och tittar på dokumentären om Sixten Jernberg på SVT Play. Inser nu att han var snabb. Inser att han helt enkelt var grym. Om man tänker på vilka förutsättningar han hade så undrar man ju hur det kunde räcka så långt. Det är ju faktiskt så att han är snabbare än jag på mina skidor gjorda av kolfiber i ändarna för att reducera vikten. Snabbare än jag i mina funktionskläder som andas.

Vet inte varför, men jag gillar den där skrevsparken man får av den upptäckten. Precis som jag skrivit om tidigare. Den som säger åt en att ta sig samman och träna lite mer. Det som säger åt en att man är bortskämd och borde sluta grina. Därför att man har allting och att det egentligen handlar om prioriteringar.

Sen ser jag den här hemsidan: http://www.langdskidakning.info/ccc1000.html Och det är verkligen den raka motsatsen till Sixten Jernberg. Överpresterare med bra jobb och en tanke om att man även ska kunna prestera utanför jobbet. Om jag ska vara ärlig – precis som jag själv. Det är ambitiösa människor som har som mål att ta in bland de 1 000 bästa på Vasaloppet. Människor som betalat för att vara del i ett program som använder sig av gamla landslagstränare, fysiologer, idrottpsykologer (!) och kockar, för att höja nivån på deltagarna.

Kontrasten till Sixten blir total.

Kräks lite i munnen, men påminner mig sedan om att jag för en timme sedan satt och tittade på nya skate-pjäxor. De dyraste så klart. Behöver man då “vara värd” sin utrustning? Nja, egentligen inte. När det gäller pjäxor är det ju inte så att de dyra blir svårare, så som med en kajak, vilket gör att man MÅSTE vara duktig om man ska ha det avancerade. Dyra skor blir bara bättre och skönare. Och är det då någon skillnad med de personer som tydligen har så god ekonomi att de kan anlita landslagstränare? Nej, det är väl inte det. Egentligen.

Men jag gillar ju bilden av den vresige Sixten. Det här med att vara sin egen vresige lyckas smed. Att inte betala sig upp på Mount Everest. Kanske är det bara så att de där människorna i kursen har erkänt för sig själva, till skillnad från mig själv, att de är bortskämda. Och att de löper linan ut.

Men jag har inte erkänt det ännu. Helt och hållet. Och jag ska putta bort den där känslan ett litet tag till.

I morgon är det julafton. Min patellasena har en partiell ruptur. Min brutna tå gör ont som fan. Och jag ska ge mig ut och tjur-staka två mil i spåret. Det borde väl ge vissa Sixten-poäng.

Och kanske. Eller mest troligt. Finns det ett mellanting. Och det kanske är ok för mig.

skicross012

Det här är en bild som vi tog när jag pluggade i Umeå till en kampanj för en längd-skicrosstävling på campus som vi ordnade.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *