En ny uppdatering finns tillgänglig

Jag tycker om att uppdatera programmen i datorn. Kan också sitta och dötitta på när datorn defragmenteras. Vet inte om det beror på att det finns en förhoppning om att allt ska bli så mycket snabbare. NU, med den här uppdateringen blir det bra. Eller till och med bäst.

Fast jag tror inte det. Det är ju inte så att jag tyckte att datorn var dålig innan. Oftast märker jag ju inte ens vad som händer efteråt. Nej, jag tror att det handlar om känslan av att optimera. På samma sätt som med sporten. Om jag tränar plyometrisk styrka kommer jag att få ett bättre löpsteg och då kommer jag… Att det egentligen finns en glädje i optimerandet. Att det inte är ett ständigt rotlöst sökande att vilja förbättra saker, utan att man faktiskt kan gilla det för sakens skull.

Det kan göra att man ständigt springer omkring som en vilsen ren på fjället, utan att egentligen stanna upp och reflektera. Men emellanåt kommer det en sådan där uppdatering som gör att man märker skillnad. Eller i vart fall efteråt.

Man skulle kunna säga att jag kört KBT med mig själv. Som alla människor blir jag nervös när jag ska uppträda inför publik. Speciellt när jag inte är förberedd på vad jag ska göra, utan måste improvisera. Tycker det är svinjobbigt. Eller ja, med den här uppdateringen får jag säga HAR tyckt att det var svinjobbigt. Jag har kört egenhändig KBT såtillvida att jag tvingat mig själv in i situationer som jag inte är bekväm i. Har inte nöjt mig med att vara obekväm. Obekvämheten skulle besegras.

I fredags plockade jag så upp fiolen, efter ett 7 år långt uppehåll. Eller, vi fick fiolen langad in i bilen på vägen  till den indiska kulturfestivalen. Förberedelsetid nej tack. Dessförinnan hade de spökat ut mig i traditionell Ghorka-klädsel. Jag spelade. Och jag var banne mig inte mer nervös än att jag kunde hantera det. Det var till och med kul.

Efteråt gick den inre dialogen såhär:
-Jaha Johan, det där gick ju fint.
-Jo, det gjorde det väl, fast jag var nervös.
-Hade du väntat dig något annat?
-Nej, jag gillar ju inte att stå på scenen oförberedd.
-Yeah right.  Du väljer att spela fiol solo inför hundratals människor i utklädningskläder. Du verkar ju verkligen lida av scenskräck. Stackars dig.
-Jamen, jag hade ju inget val.
-Nämen stackars liten, trettifyra år och har inget val. Klart du har ett val. Och du väljer också vilken version av dig som du väljer att tro på. Du har haft för gammal version av din självbild. Varsågod, numera har vi uppdaterat din självbild.
-OK.

Så den här veckan pratade jag om “hur tidig feedback från exportmarknaderna hjälper innovationsutvecklingen i Sverige”.

Och med den nya versionen av självbild valde att inse att jag gillar att stå där. Och det blev ganska så bra då.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *