Egentid – också kallat Sörmlands Ultramaraton

Det är efter 30 kilometer som det händer något i kroppen brukar de säga. De som springer marathon. Visst. Det hände grejer efter 30. Men det gjorde också efter 40 och 45. Men framför allt händer det en hel del i huvudet. Hela tiden. 

Mannen som springer om mig vid 25 kilometer springer i sådana här barfotaskor. Det är asfalt. Så han trippar omkring och sätter inte i hälarna. Det ser lite jobbigt ut tycker jag. Men det gjorde det också för mannen som hade så tunna ben att de fjädrade utåt vid varje steg. Jag trodde han skulle gå av. Eller han som låg framför mig ganska länge. Två äpplen hög och studsade fram som en liten boll. Hur jobbigt måste inte det vara? Enligt publiken hade jag, citat, lår som var i en klass för sig och vader som en del hade lår, slut citat. Det kanske också ser jobbigt ut. Jo, det var det.

Sörmland Ultramarathon. Jag tror att det är de envisas manifest. Alla de som kanske inte hade talangen, men väl ambitionen. För med ambition kan man komma långt. Till exempel 50 kilometer på Sörmlandsleden, med lera, sten, spänger och fina berghällar. Och det är en disparat blandning människor som står där. Inte alls speciellt lika varandra. Fast kanske inuti.

fräcka fötter med extra liten tå på tån

Samling Vid Björkhagens skola och jag tittar omkring mig. Visste inte vad jag gett mig in på. Dels har ju inte sprungit så här långt någon gång. Alls. Längsta passet i år var 1:25. Visste heller inte hur jäkla snabba de andra skulle vara. Eller hur de skulle se ut. Är det ultra-muppar klädda i hemstickade mössor, med säregen löpstil och personlighet. Eller skulle det vara löpar-muppar i tunna fladdriga shorts och små skor som gör höga knäuppdrag innan start. Det visade sig att det fanns alla sorter. Även sådana som jag. Vanliga människor.

Eller nej. Jag ska inte ställa mig vid sidan om. Göra det här till jag och dom. Jag är en del av de här mupparna så klart. Mupp på mitt sätt. Men inte ultra- och inte löparmupp. Jag tillhörde kategorin “övriga muppar”.

Starten går och jag rullar igång. I vanliga fall brukar jag tycka att det är en särdeles töntigt målsättning för en tävling att “bara ta sig i mål”. Självklart, brukar jag fnysa, tar man sig i mål. Men den här gången visste jag verkligen inte. Så det var väl rätt bra med det där tönt-målet för den här gången. Och om jag skulle hålla det målet innebar det att jag inte skulle ta rygg på alla. Inte tycka att jag skulle springa ikapp någon för att “han såg ju ut som att han borde vara långsammare än jag”. Det blev nog med utmaning för mig. Fast det var rätt skönt att hålla fast vid det. Ett rättesnöre, som gjorde att jag inte fladdrade så mycket i inställning.

Fin och rolig löpning. Trevliga stigar och gott om lera. Tills ungefär 25 kilometer. Sen började grusvägshelvetet och sen kom den satans asfalten. Det är när vägen inte kräver uppmärksamheten. När vägen håller sig konstant och förutsägbar som det blir svårt. Inte löpmässigt, men väl mentalt. Jag vet inte vad man ska tänka på. Det är då man får den här förbaskade egentiden, som gör att man går upp och ner mentalt och allt man har att fokusera på är att man just går upp och ner mentalt. Inget som gör saker bättre. Det där introverta dåliga tänkandet som det är så lätt att hamna i.

Mot slutet. När det var kanske 15 kilometer kvar fick jag i alla fall sällskap med två gamla kompisar. Det var Löparknä och Ileo Psoas Inflammation som slog följe med mig. Mina nya skor, var kanske inte perfekta i alla avseenden. Och jag hade kanske inte tränat tillräckligt. Men vi ägnade mycket tid åt att brottas lite med varandra. Så det tog ju upp en del uppmärksamhet.

Sista 2 kilometrarna fick jag tre löpare i sikte framför mig. Nujävlar. Jag la distans mellan mig och mina gamla kompisar. Glömde bort dem. Ryckte i alla uppförsbackar för att knäcka de andra. Och jag spurtade i mål. Nöjd. Och rätt sliten. Men jag springer nog inte ett nytt lopp. I alla fall den här veckan.

snyggare nu

Och avslutningsvis vill jag bara säga att jag inte gillar begreppet egentid. Det innebär, menar jag, att om inte all tid är egen finns det tid som är någon annans. Och det är en olycklig passivisering som jag tror att man mår sämre av. Om man väljer att se på all sin tid som egentid, då blir den också det. Vare sig det är ultramatahon eller det vanliga livet.

Leave a Reply