jo såhär gick det

Här springer han och ler. Wangler. Och jag springer efter och försöker se lite multihäftig ut.

SM i multisport i Kristinehamn gick förra helgen. Och den tävlingsoprövade konstellationen Wangler/Strandberg stod på startlinjen och adrenalinfrossade den sista minuten innan start. Klappade varandra på axlarna och sa – fy fan vad jag älskar det här!

Sen går starten. Och för några timmar framåt är man nästan i sin egen värld. Utan kontakt med andra tävlande. I skogen. Så den där adrenalingrejen vid start som man vill ha vid man-mot-man-situationer känns med ens lite onödig.

Man trummar på och gör sitt eget lopp. Ibland känns det hopplöst och ibland som en trevlig dag i skogen. Kanske behöver vi gamla simmare/kanotister en lite mer närvarande känsla av tävling. Inte att man är ute på en sjö helt själv och det går sidovågor och man blir nojig och bara vill stötta hela tiden och man tappar tid. Kanske är den största utmaningen för oss att hålla oss själva i nackskinnet och bara snäppa upp sig själv lite.

Den utmaningen är stor. Men det är också den ständigt närvarande kampen mot latmasken och mot den ännu värre brytmasken. När skadorna gör sig påminda. Det gör ont i knän eller fotleder. Och man börjar gå i tankar om att kliva av för att inte skada sig själv. Är det då lat- och brytmasken som vinner? Eller är man bara snart 35 år och moget rationell. Det går ju en ny tävling nästa helg. Om man inte skadat sig…

Vi bröt SM. Vi gjorde ett moget beslut att kliva av. Vi kunde ha gått den sista sträckan istället för att springa. För att spara på onda knän. Men vi kom fram till att vi i det fallet redan slutat tävla. Och att vi inte behövde bevisa vår envishet/dumhet/tapperhet för sjuttielfte gången.

Men, orienteringen gick bra och moralen var hög. Och det är alltid något. För allt är trots allt frivilligt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *