Mr Hunter

Utan träning. Och utan barn. Det ger inte mycket till existensberättigande det inte. Nej, det är då man får ta till andra medel. 

Själv har jag min träning som min tillflyktsort. Det jag tar till när jag ska vara själv. Göra något som jag mår bra av. Och något som ger mig en rätt att existera. Andra människor har sina barn. Men när jag säger att jag är barnlös menar jag verkligen att jag aldrig har några barn. Inte som när mina vänner är barnlösa, för att de skeppat iväg dem till mormor eller farmor, och det innebär det att de kan festa loss. Ända till… Strax efter elva säkert.

Det här svärdet är tveeggat. Det är alldeles säkert så att när man får barn har man inte lika mycket tid till förfogande för att bara skrota omkring. Men jag är också helt övertygad om att de i vissa fall får klä skott för när mamma och pappa inte egentligen orkar eller vill. Innan barnen hade de fortsatt festa natten igenom trots trötthet, av rädsla att bli klassade som socialt inkompetenta.

Men utan barn. Utan de universella förpliktelserna. Med massor av tid. Då får man skaffa sig ett eget existensberättigande. Något som gör att man säger “nä jag hinner inte nu va för att jag måste ju…” Eller som “Klungan” uttryckte det: “ett ofrivilligt överskott egentid” om killen som blivit dumpad av sin tjej och ägnat sin tid åt att bygga ett hemmabiosystem av guds nåde. Så under den här våren, har jag jobbat som tusan. Och jag har ägnat min tid och min ömhet åt en 44-åring.

 

Hunter heter han. Struer i förnamn. Han är dansk och hade haft det lite tufft innan han kom till mig. Lite ärrad försökte jag reparera det som gick.

 

4 lager mahognyfanér av tunnaste sort. Det är klart att det gör ont att vara uteliggare.

Med vackra skiftningar i träet.

Han är som sagt dansk. Men det går bra ändå.

Det är här jag hållit till. Stort tack till Jörgen.

Men träning har det blivit. Karaktärsdanande sådan. Det är nämligen så att jag har den livsfarliga kombinationen otålig perfektionism. Jag tycker att saker ska gå snabbt. Och det gör de. Men det blir fel. Och eftersom jag är perfektionist får jag börja om. Och om. Och om igen.

Det har ju nämligen inte gått helt rätt. På bilden ovan kan man se att den lackade ytan ser ut som ett sandpapper. Så blir det när man lackar i en dammig lokal och man skiter i att rengöra penslarna. När jag ser vad jag skriver så inser jag att det skulle vara vettigt att kanske bädda för sin perfektionism och inte bara bortse från den för att man inte har tålamod för något bättre. Men så är det.

Nu har jag fått träna på att leverera dåligt istället. För hur mycket tid det här än tagit så har det inte blivit bra. Men nu orkar jag inte mer. Jag ska ju hinna paddla fanskapet också innan sommaren är slut. Så jag har helt enkelt klippt. Nu är det nock.

I övriga livet brukar det ofta vara så att om man lägger ner jättemycket tid på något brukar det oftast bli bra. Men så blev det inte den här gången. Och det är tur att jag inte timdebiterar för att bygga kajaker. För satan så dyrt det hade blivit då. Med mina 1 200 i timmen skulle det innebära styvt 120 000 kr. För en kajak som inte ens blev snygg. På jobbet, om man anlitar mig för 120 000 får man i alla fall en någorlunda välskriven rapport på sisådär en 10-12 sidor.

Fast när jag tänker efter… 5 papper eller en dåligt renoverad kajak. Det är inte självklart att man väljer papprena när man säger det på det sättet.  Men samtidigt skulle ingen betala för kajaken. Så jag kanske fortsätter med att producera någorlunda välskrivna papper ändå.

One thought on “Mr Hunter

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *