Indien – inte så jäkla yoga

Jag skulle ju beskriva Hammarby Sjöstad skrev jag. Kasta några mer eller mindre välriktade stenar i glashuset. Men jag åkte till Indien istället. Vardagslivet fick vänta. Där fanns en massa ställningstaganden jag behövde göra. Som man inte behöver göra hemma, där alla är som jag. 

Det ska sägas med en gång. Jag är inte så rasande berest. Förvisso är jag ute ofta, men inte så långt. Jag har aldrig gjort den där resan som man ska ha gjort till Sydost-Asien. Aldrig backpackat och rökt på. Själv åker jag ju mest till Frankrike och sportar. Det är ju ändå det som jag gillar bäst. Har jag i alla fall trott.

Så nu när jag var på väg till Indien hade jag nog en hel del förväntningar. Jag skriver nog, för det är min bestämda uppfattning att man oftast inte är medveten om hela det paket med förväntningar man tar med sig. När folk ska komma hem till mig första gången så brukar jag fråga dem hur de tror att det ser ut. Då säger de flesta att de inte vet, för att de inte varit där. Jag menar då att de har fel och frågar om de tror att jag har rosa spetsgardiner. Nej, säger de och jag har liksom tagit hem min poäng. De har en uppfattning.

När jag kommer till flygplatsen i Delhi är jag lite laddad på att se exotiska saker. Det finns  en slags liggstolar där. Exotiskt. Trött efter flygresan lägger jag mig och sträcker ut. Bredvid ligger en indier. Jag vet numera att det finns 325 erkända språk i Indien och att en indier sällan är en indier utan en bengales eller ghorka eller något annat, men i det här läget var mannen som låg där en indier. Han hade vita kläder av något slag på sig och såg allmänt exotisk ut i sin liggstol. Sen händer en mycket liten grej som ändå var så stor – han snörvlar därför att han är förkyld. Det är ju naturligtvis självklart att han gör det. Han har snor i näsan. Och det vill heller inte en indier, eller vad han nu var, ha. Men det är ju bara det att han med ens blir så rasande mänsklig. Jag har aldrig tidigare tänkt när jag sett indier, eller vad de är, på Discovery att de är förkylda. De har ju fullt upp med att vara exotiska och indiska, eller något annat. Men mannen bredvid mig. Han har fullt upp med sitt med snor. I näsan. En mänsklig indier, eller vad han var.

Te rullas för hand.

Resan till Indien var inte ett spontant infall. Det var ett jobb som jag var på. Vi ska se till att en liten stad som ligger på foten till Himalaya får rent och säkert dricksvatten. Staden heter  Kurseong och ligger i närheten av Darjeeling. Det var britterna som kom hit och skapade en infrastruktur. De gjorde en järnväg mellan Siliguri och Darjeeling. De försåg invånarna med dricksvatten och ett vägnät. De startade tea gardens och såg till att folk hade jobb. Allmänt bra saker får man ju säga. Men tro inte att det handlar om något slags bistånd. Det var i ren och skär själviskhet. Man ville ju se till att man var stadigt försedd med te. Hur skulle annars Storbritannien fortleva? Afternoon tea blir ju inte samma sak utan te. Det fattar man ju. Det var faktiskt så att Indien styrts av Ostindiska Kompaniet. Som ett slags gigantiskt råvarulager med människor i, skulle man kunna säga.

Lite som Bajenland. Fast på allvar.

Onekligen är det så att Storbritannien haft stor nytta av det här landet. Råvaror förstås och arbetskraft. Men man har också hämtat soldater härifrån. Både i första och andra världskriget hade faktiskt de indiska krigarna avgörande betydelse. Här blir det ännu mer fel att säga indisk, därför att soldaterna faktiskt var av ett speciellt folkslag. Ghorkas. De har varit kända som ytterst disciplinerade soldater och väldigt kompetenta i strid. En dag åkte jag ner till Siliguri på slättlandet tillsammans med en chaufför. Vi åker i en liten Maruti Suzuki, en fyrhjulsdriven minibuss med endast en sätesrad och dörrar tjocka som matlådor i aluminiumfolie, nedför de otroligt kurviga och vackra vägarna som passerar genom tre olika klimatzoner. Han berättar att hans far var Ghorkasoldat och var posterad i 15 år vid gränsen mot Katmandu, där det alltid är strid. Sedan gick han i pension, kom hem och dog efter tre år hemma. Han berättar också att det bara är Ghorkasoldater som används i gnisslet i Katmandu. Det låter kanske inte så märkligt, eftersom de är bra, men till saken höra att Ghorka vill bli självständiga. Indiens svar är att behandla dem styvmoderligt. De får inte lika mycket bidrag till vägar och annat. Indien säger – ja ni vill ju klara er själva, så gör det nu. Tänk att vara ute och kriga för en kolonisatör som Storbritannien eller ett land som man blir utstött från. Att offra sitt liv för någon som inte gillar en. Säkert rätt vanligt om man tänker efter. Ibland tycker jag att jag själv får för liten löneförhöjning på jobbet. På ett jobb jag verkligen gillar och tror på. Kanske borde sluta lipa.

Sedan storlekssorteras det för hand. Det finns många anledningar till varför te inte görs i Sverige.

När det gäller det där med lön brukar jag faktiskt tänka på vad jag ska med en högre lön till. Det är inte så att den är låg, men den är heller inte ohemult hög. Jag brukar tänka – jag har ett par cykelhjul som kostar 22.000 kr. Ska jag med högre lön köpa ett par dyrare? Eller vad ska jag med den till? För jag måste ju säga att det är lite pinsamt att ha lagt ut en annons (se nedan) med en massa kolfiber, med ett par hjul för 11.000 kr, när jag i Indien får veta att det gigantiska stålföretaget Tata Steel nu tillverkat en bil som heter Nano, som kostar 12.000 kr. Jag höll käften om min annons.

Trådar för fiske.

En annan sak som jag höll käften om, det var när vi var på utflykt tillsammans med de 20 kommunalråden. Då åkte vi med våra fyrhjuliga jeepar ända ner till en flod. Den stod faktiskt i floden. Sedan rullade de ut presenningen från taket på bilen och sedan skulle det grillas. Man ville grilla fisk, så därför skulle man fiska. Så man drog igång dieselgeneratorn.  Man körde helt enkelt med elfiske!! Det är förbjudet till och med i Indien. De får några små små fiskar – som de tar upp. Då ska man veta att med elfiske, då får man upp banne mig allt. Ingen tanke om att de ska växa och bli stora. Antagligen tänker man att om inte jag gör det så gör någon annan det. Precis som våra europeiska yrkesfiskare. Jag höll också käften när jag blev hembjuden till ägaren av den största teplantagen i regionen. När han visar in oss i sitt bibliotek för en drink möts man av tre uppstoppade tigrar – efter att han en timme tidigare berättat att det tyvärr bara finns två tigrar kvar på ägorna.  Jag höll käften, för vi vill jobba med de här människorna långsiktigt. De har en lång väg att vandra och det blir inte bra om vi tar för stort avstånd från dem. Jag vet inte om det är så att det är britternas natursyn som spillt över, eller om det är den tidigare bristen på makt som ger ett missbruk idag. Jag tycker mig se samma förhållningssätt till naturen som i gamla Sovjet. Eller spanska fiskares förhållningssätt i Afrika. Naturen är till för mig. Eller så är det bara jag som är annorlunda. Kanske till och med lite konstig.

Lokal TV-station bedriver skjutjärnsjournalistik.

Jag inser att jag nog kommer in med en lätt romantiserad bild av saker och ting. Vill nog kanske helst att de ska vara klädda i sari och att de ska gilla sitt lantliga liv bortkopplat från mycket av det jag förknippar med modern civilisation. Det är inte så att jag inte unnar dem det. Klart att de ska ha internetuppkoppling om de vill. Men jag märker att när jag och chauffören åker ner till stan och jag ber honom välja lunchställe i tron att då blir det ett ställe dit de lokala går. Det blir det ju också, per definition. Han går ju dit. Han väljer KFC. Antagligen är det bara min känsla att det som jag får intrycket att de siktar mot, vårt samhälle, inte är så förbaskat mycket bättre på alla punkter. Att jag tycker att KFC är skitmat och att traditionell palak paneer är gudomligt gott. Att ständig uppkoppling och jobbmail i telefonen inte är så kul alla dagar. Men finns det något rimligt i att jag ska jobba för en skillnad? Vet jag vad som är bra för dem? Biståndarbetets kärnfråga.

Jag och chauffören utanför den lokala restaurangen KFC.

Skillnaderna ställs på sin spets när vi åker till Delhi. Uppe i bergen lever folk inte i överflöd, men det finns inte så många jättefattiga och inte så många jätterika. Folk verkar också må bra. De ser i alla fall glada ut. Delhi är något annat. Hit kommer folk för att jobba och tjäna pengar. Vår chaufför kommer från Kolkata, tre timmar därifrån med flyg. Han har tre barn hemma varav den yngsta är 7 månader. Han åker hem var tredje månad och får en tår i ögat när han berättar att han pratar med dem varje kväll på telefon. Men jag är ändå lite glad att familjen inte kommit dit. Det finns många människor där som det gått dåligt för. Jag har aldrig sett människor som ligger som en ihopknölad trasa i ett hörn, i ställningar som kroppen inte är tänkt ligga i, där man trodde att skelettet inte gick att böja. Dessutom med barn sittandes bredvid dem. Otvättade och exponerade. Glädjen över att kunna köpa billiga Adidasskor var något som liksom satte sig i halsen. Det bestående intrycket var alla dessa fattiga, knarkande och arma människor. Och jag är så besviken över att jag omedelbart sätter upp försvarsmurar för varför jag inte ska ge pengar. Därför att då kommer de fler, eller om jag ger 100 kan jag väl ge 200. Frågor som är jobbiga att ta ställning till, som jag väljer att ducka genom att bara försvara mig från. Klart jag kan ge 50! Klart att jag kan säga nej till nästa person! Men i grunden handlar det nog om varför jag ska ha det bättre än dem. Något som jag inte så ofta funderar över i Hammarby Sjöstad. Där alla är som jag.

På flygplatsen i Delhi är det lång kö till incheckningen. Det är inte så lång kö till businessincheckningen. Så eftersom jag har mitt silverkort går jag där. Och jag får en jättebra plats, som jag gissar att de sparar till oss med silver- och guldkort. Skönt. Hur mycket moralkärring jag än kan låta som, är jag inte större än att jag tar de gräddfiler jag kan. Och det är väl så som ett samhälle också blir som det jag sett. Jag tror inte på någon allmän mänsklig godhet. Jag tror inte att någon vill bli tvingad att dela med sig. Betala skatt. Men jag tror att man måste.

2 thoughts on “Indien – inte så jäkla yoga

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *