Jag börjar med Ryssland

Val i Ryssland och Putin och demonstrationer. Och Kina är kompis med Ryssland fast ändå inte. Jag har varit i Ryssland, på Kolahalvön på skidsemester, precis som Putin. Motsägelsefullt i sig. Och jag förbluffas. Ja, jag förbluffas över det mesta. Ryssland är bra konstigt. Eller är det bara jag? 

Det här är en text som egentligen handlar om statusmarkörer. Om man skulle vara lite pedagogisk, så skulle jag kanske börjat med att beskriva dem ur ett generellt perspektiv  för att på något sätt börja med att sätta var vi själva står. Vad vi värdesätter. Man brukar ju säga så, att det är svårt att känna andra innan man känner sig själv. Eftersom man alltid, ja alltid, relaterar till sig själv är det ju svårt att veta var på skalan de andra är om man inte vet var man själv är. Att man själv kanske, troligtvis, inte utgör norm för hela världen. Men nu gör jag inte så. Jag börjar med Ryssland istället.

När man kommer dit har man ju en hel bunt med förväntningar med sig om hur det ska se ut i en stad som byggdes i Sovjet under 1920-talet. Kan hända att man går och letar efter de där tecknen och bara lägger märke till just dem. I Kirovsk, där jag varit nyss, hittar man rätt mycket av det man letar efter. Det ska man då säga. Man behöver inte leta så hårt.

Sovjetisk stadsplanering

Vi börjar med husen. Man kan tänka sig hur Lenin tänkte. Hmm. Här finns det massor av fosfor. Det måste vi bryta så att vi kan göra handelsgödsel och tjäna pengar. För att bryta det behöver vi människor. De behöver någonstans att bo. Alltså gör vi hus. Men vi gör dem så billigt vi kan för att kunna ta ner dem sedan.

Man tänkte faktiskt att Kirovsk bara skulle stå något tjugotal år. Så blev det inte. Det är lite som den där tillfälliga upphängningen av en bordslampa som inte är snygg, men funktionell för att man behövde ljus. Tillfällig i väntan på att man ska göra det permanent med riktiga verktyg. Det är bara det att sen blev det så. Det funkar ju. Och i Kirovsk är det så med en hel stad.

Och apropå halvfärdiga hus, så finns det en stationsbyggnad i Kirovsk. För järnvägen alltså. Men om man känner till området så vet man att det inte finns persontrafik där. Vad skulle man då med station till? Jo, det var så att man hade fått order om att det skulle byggas ett sådant där. Och man gjorde som man blev beordrad. Och ställde inga frågor. Sedan kom man på sitt misstag. Husets skulle byggts i en stad som hette Kirov. Så man slutade bygga. Och nu står det halvfärdigt.

Sovjet gjorde elementhus som man byggde upp på nolltid. Klassiska niovåningshus hittar du i hela Ryssland. Jag undrar vad det är med just nio våningar som är så bra. Kanske var det bara Brestnjevs lyckotal. Man kan också hitta dem med fem våningar. Fem är också ett bra tal.

Variationer på ett tema

Idag äger man sin egen lägenhet. Man kan se det på fönstren. Olika modeller och färger i varenda glugg. Som ett slags möjlighet att uttrycka personlighet eller status i konformiteten. Jag pratade med en ryss om att ytskiktet på huset ju är så otroligt nedgånget och att det ser så tråkigt ut. Han sa “vi bor ju i huset – inte utanpå”. Och han hade ju rätt. När jag diskuterade med en annan ryss om kollektivtrafik och jag föreslog buss tyckte han att det var omodernt. Bil är modernt. Kanske är det för att de kommer därifrån de kommer, som de är så rädda för kollektiva lösningar och att de kollektiva lösningarna var skapade av någon annan och inte en samfällighetsförening eller bostadsrättsförening.

Astrid Lindgren är mycket populär även bland ryska barn. Men den figur som är de flestas favorit är den som jag anser är egocentrisk, elak och en självgod liten gubbe. Karlsson på taket. Gubben som flyger iväg så fort det hettar till.

Hettat till hade det gjort i en stad som vi åkte förbi på vägen till Murmansk. Staden Nickel är uppförd just för att göra det man tror. Bryta och anrika Nickel. Konstigare än så är det inte. Det finns även städer som heter Titan och Apatiti (efter mineralet Apatit som man framställer fosfor från). En annan heter 25 km. Det är för att den är 25 km från anrikningsverket. Så klart. Men i Nickel har man släppt ut så mycket luftföroreningar att man dödat i princip allt på 1,5 km avstånd från verket. Då hade utländsk press varit där och tagit bilder och det hade gett negativ press. Så nu har man stängt staden för utlänningar. Så var det problemet löst. Ett slags rysk miljöteknik.

Svenska skidåkare på semester. Klara färger. Lätta att hitta igen.

När man går omkring där i sina häftiga Gore Tex-kläder i klara färger, med stora byxor och kanske en stor mössa, slås man av att Ryssarna missat den grejen.

Som ryssar är mest.

Nej, de ser ut som man tror att de gör. De har pälsar eller täck-kläder med ett slags skärp i midjan och kanske en pälskrage eller något glansigare tyg. Kostymerna som säljs är som man tror. Glansiga, med lite pösigare skärning. Nöjt konstaterar jag att jag ser vad jag väntat mig. Men jag tänker också att jag skulle bra gärna vilja veta exakt hur fult de tycker att det är med en prasslig gul jacka som är lite för stor.

Eftersom jag bara varit i Moskva tidigare är jag lite glad att konstatera att det är i Ryssland som i andra delar av världen. Folk är otrevligast i huvudstäderna. I Kirovsk var folk nyfikna och tillmötesgående. De ville prata även om de inte kunde. Det tycker jag är trevligt. Vår busschaufför sa att maffian hade sagt åt alla att vara sjyssta mot oss när vi var där och att man skulle råka illa ut om man la hand på oss. Men jag väljer att tro att det var för att de var trevliga.

Man bor i huset - inte utanpå.

Skidåkningen, den var helt ok. De två anläggningar som vi fick tillträde till var i skick som man hade kunnat vänta sig. Den ena kommunal, med rester från fornstora dagar stående mitt i backen som ruiner och en enorm potential vid fint väder, men lite samma känsla som med den temporära lampan. De kom liksom inte riktigt i mål med saker. Den andra, var i bättre skick och med bättre åkning mitt i ruinstaden 25 km. Hit kom de ryska friåkarna. Känslan var lite som i Kittelfjäll innan det blev häftigt där. Vi tyckte så klart att de ryska friåkarna såg töntiga ut.

En sak som slår mig är att man inte är rikare i området. Jag menar, man har hand om en resurs som ganska snart kommer att vara något som är en bristvara i världen. Skillnaden mot andra bristvaror såsom jordartsmetaller vilka behövs för att ge snabbare dataöverföring eller mindre kretskort eller något annat är att fosfor, som är det kommande bristämnet, är en livsnödvändighet för all storskaligt jordbruk i världen. Och det finns inte speciellt många fosforgruvor i världen. Jag antar att pengarna gått till Moskva. Och jag antar att sådant urholkar förtroenden för system. Jag skulle varit arg.

Det är som sagt skillnaderna som är intressanta. Det är dem som gör att man ibland kan se sig själv med andras glasögon. För en kort stund. För nu är jag tillbaka i Hammarby Sjöstad. Som jag kommer att skriva om nästa gång.

 

 

Leave a Reply