Misärnatten blev miserabel

Konceptet för “misärnatten” var att vi skulle starta klockan 19:30 på fredag. Sedan skulle vi dra lotter om vad vi skulle göra fram till 7:30 på lördag. Lotterna kunde vara av slaget; 4 st 800-ingar max på bana, 15 km Ursvik extrembanan, Lovön runt på cykel. Ni fattar. En utmaning för kontrollbehovet. Och för kroppen. 

Dåligt väder kan man ju till en början säga att vi hade. Det ska då ingen ta ifrån oss. Strax över nollan och lite småregn. Så det gjorde ju att det hade blivit en rejäl utmaning.

Om jag hade fullföljt det vill säga. 

Efter fyra timmar så bröt jag. Eller rättare sagt. Efter 6 timmar visste jag att jag bröt efter 4. Vi cyklade på en stig som var hal som en skridskobana. Full fart nedför och jag vurpar. Snygga skrapmärken på utsidan höger ben och en axel ur led. Damn!

Eftersom det var nära hem beslutade vi att jag skulle cykla hem och äta smärtstillande och känna efter om jag kunde fortsätta. De skulle komma tillbaka senare. Väl hemma började brottningsmatchen med mig själv. Det gjorde ju jävligt ont. Men samtidigt var vi ju ute på en misärnatt. Och en ond axel är väl bara något som passar in då? Precis som regn och annat elände. Det är ju klart att jag kunde ha fortsatt. Klart att jag kunde ha tagit mig igenom en natt på Ipren och Alvedon. Klart att det inte hade gett men för livet. Men jag valde alltså till slut att kliva av.

Misärnatten handlar väl egentligen inte om att ha det riktigt dåligt. Även om det finns ett slumpmoment så är ju allting i en trygg svensk värld med Försäkringskassa och LAS. Det är ju inte så att det är misär på riktigt. Men vi gillar ju att göra det lite miserabelt för oss. Se bara på alla jättetuffa lopp som säljer som tusan nu. Ironman och Vätternrundor och allt möjligt. Verkar som att ju tuffare de är desto fler vill köra. Lite som att vi tydligen tycker om att bli uppfostrade i TV, med arga kockar och byggare som leker psykologer. Kanske tycker vi att livet blivit lite väl lätt?

Det är väl bara det att när det blir på riktigt, så är det inte så kul längre. I mitt fall hade det varit ok om det varit tävling, men inte när man är ute och egentligen bara har skaffat sig en ursäkt för att män ska få göra saker tillsammans som de kan få prata om länge efteråt. Klart att man hade kunnat prata längre om han som fortsatte med axeln ur led. Men det kändes ändå nej. Även om det ska vara lite misär, så ska det vara lite kul också. Det blir det inte när det gör ont på rikigt.

Det tog två timmar för mig att besluta mig. Men jag klev av. Och nu lär jag få köra gummibandsövningar och rotatorcuff till förbannelse.

Det är banne mig miserabelt. Skit också. Jag har några misärmånader som väntar.

One thought on “Misärnatten blev miserabel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *