Andras bröd – min död

När jag slutade med elitidrott insåg jag efter ett tag att jag behövde skaffa jag ett annat sätt att se på det här med tävlingar och träning. Det har gått rätt bra tycker jag. Tills nu. Nu har ju varenda en börjat med “mina sporter”. Det är då det blir problem. För mig. 

När jag var aktiv i simningen var upplägget enkelt. Vi tränade ner oss, vilket i princip betyder att man inte låter kroppen återhämta sig fullt ut. För att sedan släppa upp cirka två veckor innan tävling, för att få toppningseffekten. Vi hade kanske två sådana tävlingar per år och hela träningsplaneringen var anpassade efter dessa. Inget konstigt med det.

Man får ett fruktansvärt fokus. Tio pass i veckan som alla “riktas mot samma mål”. Alltså den där tävlingen. Att man lägger alla ägg i samma korg är inte en underdrift. Det där fokuset kan många uppleva som skönt. Man har ett mål och en mening.

Men det luriga med att se på tävling och träning på det sättet blir att de där två tillfällena per år blir väldigt viktiga. Misslyckas man då, eller blir sjuk så är det rasande mycket tid som man har lagt ner i “onödan”, så att säga. Eftersom att anledningen till att man tränade, gick upp tidigt på morgnar och åt havregrynsgröt var den där tävlingen.

Jag vet om att jag är målmedveten så att det sjunger om det. The binary guy. Av eller på. Även när jag inte tävlar på elitnivå. Så därför skaffade jag en tumregel för hur jag skulle förhälla mig till tävlingar och träning. Jag bestämde mig för att varje träningspass skulle vara roligt i sig. Passet skulle inte vara “nyttigt” för att jag visste att jag skulle uppnå något någon gång i framtiden. Tävlingar, de anmäler jag mig till i sista minuten, om jag är frisk och har lust. Eftersom jag ändå kommer att tycka om att träna, därför att varje träningspass är roligt i sig, så kommer jag att vara i bra allmänform och klara av de flesta tävlingar utan men för livet. Bra resultat kommer som en bonus. Men om det går dåligt på tävlingen hade jag i alla fall kul på vägen dit.

Men nu är det ju så att det har blivit så himla poppis med de här tävlingarna. Vasaloppet, Vättern och så vidare. Det är ju så poppis att de blir fulla. Värst är Birkebeinern i Norge, där 9000 platser tog slut på 47 sekunder. Det här gör ju att sådana som jag, med dålig framförhållning och en slags önskan om ett avslappnat förhållningssätt till tävling får det lite svårt. Hur ska vi kunna göra saker i sista minuten?

Det är väl så att det finns en hel hög med folk därute som inte funkar som jag. Folk som behöver en tävling för att ta sig för att träna. Som kanske inte ser tävlingsresultatet som prestationen utan mer att ha deltagit. Eller att ha blivit smal.

Jag får väl tänka om antar jag. Eller så får jag börja tävla i sånt som ingen annan vill tävla i. Men om ingen annan vill tävla i det. Då blir det inte så mycket tävling av det…

One thought on “Andras bröd – min död

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *