Moget beslut eller bara ångest?

En gång stod jag ute i spåret under Lidingöloppet och hejade på några kompisar som körde. Jag blev kvar i spåret på samma plats ett tag, så jag fick även se “svansen” på loppet. De som inte sprang riktigt lika snabbt. Jag hade med mig bullar och kaffe ut och jag började bjuda på det. Folket i svansen stannade tacksamt, pustade ut drack en mun starkt kaffe och tog en tugga av en bulle. Jag tror också att samtliga hade ungefär samma berättelse:
-Nä du vet det här är ju det sista i Klassikern va men nu blev jag ju sjuk i veckan å dom här backarna var man ju inte beredd på va. Såatt. Nämen tack skaru ha. Det här va gott!

Den ena av Stalins systrar - Ukraina

Det där är ett bra exempel som visar på två principer som jag försöker hålla mig till när det gäller tävling i synnerhet och prestation i allmänhet. Två principer som jag fick pröva idag när jag inte ställde upp i KM i Stockholm Multisport.

Två principer som inte alltid är helt enkla.

Jag har skaffat mig mina principer för att min egen prestationsångest, som ju är allerstädes närvarande, inte ska komma i vägen för det jag tycker är kul. Jag gillar ju att tävla. Jag gillar nerven och jag gillar känslan på platsen. Det här gäller egentligen alltid. Vare sig jag är i form eller inte. Men är jag i form så blir det ju bättre. Det är ju klart. Sen vet jag att tävlingarna är bra för att ge mig inspiration till nya, bättre och roligare träningspass.

Det är dock inte alltid självklart att jag (här skulle jag egentligen kunna använda mig av ordet “man” eftersom jag hört tillräckligt många människor säga samma sak för att dra slutsatsen att det är tämligen vanligt, men det gör jag inte) kommer iväg till tävlingarna. Orsaken kan då vara att jag inte känner mig i tillräckligt bra form för att tävla.

Stopp nu.

Tillräckligt bra form? För vem? Alla andra i loppet blir antagligen glada över att få slå mig, så det är ju inte för dem. Det måste alltså vara så att jag inte är i tillräckligt bra form för mig själv. Det är ju konstigt. Jag förutsätter att det inte handlar om att jag är i så dålig form att jag inte kommer att kunna fullfölja loppet utan att få fysiska men för livet. Då handlar det väl egentligen bara om att jag inte är i tillräckligt bra form för att nå upp till den prestation som jag har någon slags bild av att jag ska kunna åstadkomma?

Om vi också nu förutsätter att vi blir äldre. Och att vi är över 26 år. Vilket är den ålder då förfallet börjar, då kroppen börjar brytas ner så sakteliga. Då är det ju ganska dumt om vi reste av livet hindrar oss själva från att göra saker som vi tycker om bara för att den mentala bild vilken härrör från vår historia som vi jämför prestationen med är bättre än det vi åstadkommer. Jag menar, efter 26 blir vi ju ändå bara sämre.

Ibland tror jag att den mentala bilden av vad vi kan åstadkomma är bland det käraste vi har. Då menar jag vad vi skulle kunnat åstadkomma om allt hade stämt. Om vi hade tränat perfekt. Om vi inte hade varit så nervös innan tävlingen. Om man bara inte hade vallat bort sig. När man plockar ner den mentala bilden, eller punkterar den genom att den inte stämmer överens med vad man presterar, får man ett slags kallt uppvaknande. Samma uppvaknande som när man sätter sig på toaletten utan att fälla ner ringen innan. Å fan.

För att knyta an till löparna under Lidingöloppet, så hade de flesta någon slags bisats som kom opåkallat. Efter att prestationen konstaterats kommer ett men. Och sedan kommer anledningen till varför den egna prestationen inte stämmer överens med den mentala bilden. Tänk på det. Väldigt ofta när någon berättar om ett lopp kommer det – men.

Mina två principer då? Jo, här kommer de:
1. Jag ska aldrig tacka nej till tävlingar med ursäkten att jag är för dåligt tränad. Under förutsättning att det inte är en lagtävling där jag kommer att sänka andra genom min dåliga form. Jag är bara så bra som jag är under just den dagen. Så är det.
2. Jag ska aldrig använda bisatsen som inleds med men. När någon frågar säger jag hur det gick och sedan inget mer. Inte – men jag hade skoskav hela loppet, eller men jag gick ju bort mig. Nej. Jag säger hur det gick och sedan punkt.

Idag ställde jag alltså inte upp under KM. Det var lite synd. Jag hade gärna kört och sett om jag hade kunnat klå några av de bättre i klubben. Men jag valde att stå över för att jag hade magsjuka i veckan. Efter att jag varit i Moskva. Är inte det bara att säga att du är i för dålig form då Johan? Jo, på ett sätt. Jag kunde ju ställt upp och promenerat runt. Men jag menar att det här är ett av de fallen då jag kommer att få men efteråt. Inte för livet, men väl för nästa vecka. Och nästa helg är det Hammarby Hill XC. Då vill jag vara frisk. Så jag tar och sorterar det här fallet till ett av det mer mogna besluten, någorlunda fritt från prestationsångest.

Bilden på Stalins syster Ukraina finns med här för att där bodde jag när jag var i Moskva. I Moskva finns sju “hus” som byggdes under Stalins tid för att visa världen Sovjetunionens ekonomiska framsteg och det socialistiska ekonomiska systemets överlägsenhet över andra ekonomiska system. Grymma hus är det i alla fall. Tror inte att jag fick magsjukan därifrån. Det är ett 5-stjärnigt hotell idag, med en Rolls Royce butik på nedersta planet. När jag tränade på hotellets gym ville jag basta efteråt. Då sa de vänligt att de visst hade bastu. Och att den låg i hotellets SPA som krävde en liten extra avgift på 2 800 RUB (700 SEK).

Det blev ingen bastu. Men det berodde inte på prestationsångest. Det var ett moget ekonomiskt beslut.

2 thoughts on “Moget beslut eller bara ångest?

    1. När jag gick högstadiet sa vår fysiklärare “för att Kungen har bestämt de”, när vi frågade saker som han inte ville eller kunde svara på.
      Får säga samma sak här. Det är Kungen som bestämmer sådant.
      Men du ska väl inte oroa dig. Du är ju fortfarande i uppbyggnadsfas!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *